The Pit and the Pendulum (1961)

The Pit and the Pendulum, eller "Dödspendeln" som den lanserades som i sverige, är en rysare från 1961, baserad på en berättelse av Edgar Allan Poe. För regi står Roger Corman (som har regisserad en uppsjö av Poe-filmatiseringar) och i huvudrollen briljerar Vincent Price (The Fly, Last Man on Earth, Edward Scissorhands).

Handling: En man reser till 1500-talets Spanien för att undersöka varför hans syster dött. Han finner hennes änkling, sörjandes i ett gammalt slott där 1000-tals människor torterats till döds genom historien.

En av de bättre Poe-filmerna av Roger Corman. Men av de jag sett så är "The Fall of the House of Usher" favoriten.

3/5

//Wilke

The Innocents (1961)

The Innocents är en skräckfilm från 1961 regisserad av Jack Clayton. Till en början trodde jag att det skulle handla om en typisk så kallad "haunted house-film", men så är icke fallet. The Innocents är lika mycket en psykologisk skräckfilm som för tankarna till både Kubricks The Shining och den briljanta 60-talsrullen The Haunting, som den är en övernaturlig skräckfilm som för tankarna till filmer som The Old Dark House eller The Others.

Handling: En kvinna skickas ut till en herrgård på den brittiska landsbygden för att ta hand om två rika barn, som förlorat sina föräldrar. Väl på plats börjar hon misstänka att spöken härjar i huset.

Detta är faktiskt en obehaglig film i mitt tycke. Det kusliga ledmotivet som sjungs av ett sorgset barn filmen igenom hemsöker mig fortfarande. Den briljanta handlingen och frågeställningen om det verkligen spökar eller om det bara är i huvudet på huvudpersonen.

Se The Innocents. En näst intill perfekt psykologisk spökfilm.

4/5

//Wilke

The New York Ripper (1982)

The New York Ripper är en giallo/skräckfilm från 1982 regisserad av Lucio Fulci (The Beyond, Zombie Flesh Eaters). Filmen innehåller väldigt mycket grafiskt våld och naket. Så känsliga tittare varnas.

Handling: Flera människor blir brutalt mördade av en en spritt språngande galen seriemördare. Seriemördaren imiterar dessutom Kalle Anka medans han utför morden och ringer och trakasserar offrens nära och kära.

The New York Ripper är en riktigt spännande och samtidigt brutal film. Jag är förvånad över hur bra den var, då jag inte hade särskilt höga förväntningar. Se den!

4/5

//Wilke

Dracula (1992)

Då var det dags för Dracula från 1992. För regi står Francis Ford Coppola (Gudfadern) och i rollerna syns bland annat Gary Oldman (Sid & Nancy, The Dark Knight), Winona Ryder (Alien Resurection, Edward Scissorhands), Anthony Hopkins (När Lammen Tystnar), Keanu Reeves (Matrix) och den fantastiska musikern Tom Waits.

Handling: Dracula kommer till London för att suga blod. Ja, ni kan storyn vid den här tiden.

Det finns flera intressanta aspekter med den här filmen. Tydligen försökte regissören undvika att använda datagjorda effekter, så nästan allt vi får se är praktiska effekter och utnyttjande av ljus och kameravinklar. Tydligen anlitades trollkarlar och experter på illusioner för att hjälpa till med alla effekter.

En rolig sak är att Anthony Hopkins som spelar Draculas ärkefiende Van Helsing fungerar som den roliga karaktären. Van Helsing är en rolig prick i den här filmen när han beskriver hur huvuden ska huggas av och hjärtan slitas ut som om det vore som vilket jobb som helst.

3½ / 5

//Wilke

The Howling (1981)

The Howling är en skräckfilm från 1981 regisserad av Joe Dante (Gremlins, Pirahna). The Howling hade oturen att komma ut samma år som en annan skräckklassiker på varulvstemat, nämligen "An American Werewolf in London", som tillhör en av mina favoritfilmer. Detta gjorde att bland annat snubben som skulle vara ansvarig för specialeffekterna i The Howling, lämnade produktionen för att ansluta sig till "American Werewolf" som hade en större budget.

Det gör dock ingenting att The Howling hade mindre pengar att röra sig med. Resultatet blir en grötigare film, med varulvar som ser ut som att de fått skabb eller är besläktade med Stephen Kings rabieshund Cujo.

Handling: En reporter skickas ut på vischan efter att ha attackerats av en seriemördare inne i stan. Vad hon inte vet är att här vimlar det av varulvar.

The Howling är mycket mörkare än "American Werewolf", och kanske är det synd att de alltid jämförs med varandra. Men hur ofta kommer det 2 filmer, på samma tema, samma år, som båda blir klassiker? Se båda, för de är bra på olika sett.

4/5

//Wilke

The Legend of the 7 Golden Vampires (1974)

Ja haha. Vad var det egentligen jag nyss såg? The Legend of the 7 Golden Vampires är en rysare/kung fu-film (!!!) från 1974. Den ingår i Hammers Dracula-serie, men räknas ofta bort på grund av att Christopher Lee vägrade spela Dracula en gång till efter att han läst manuset till 7 Golden Vampires. Den lojale Peter Cushing (Horror of Dracula, Curse of Frankenstein) gör där emot sin sista insats som Van Helsing i den här rullen.

Handling: Dracula tar skepnad av en kinesisk munk och sticker till Kina där han ska leda en armé av vampyrer och odöda i ett kung fu-krig mot Van Helsing med vänner.

Ja, ni hör ju. Det här är en konstig film. Gillar man action och kung fu-slagsmål så kan den här säkert vara underhållande. Jag själv är dock inget fan av den typen av filmer, så jag tycker mest att 7 Golden Vampires var konstig.

2/5

//Wilke

The Tingler (1959)

The Tingler är en sci-fi/rysare från 1959 regisserad av William Castle (House on the Haunted Hill). I huvudrollen ser vi Vincent Price (The Fly, Last Man on Earth), som är briljant som vanligt.

Handling: En forskare upptäcker en ny typ av parasit som lever inuti människokroppen där den livnär sig på rädsla, han kallar den för "The Tingler". Samtidigt försöker hans fru döda honom medans hans kompis försöker döda sin fru. Konstigt.

The Tingler var den första filmen någonsin att visa ett LSD-rus på film.

Det är en kul B-film som på ett charmigt vis försöker få publiken att delta.

3/5

//Wilke

Black Sunday (1960)

Black Sunday är italiensk skräckfilm från 1960 regisserad av Mario Bava (Bay of Blood). Filmen har en hel uppsjö med olika namn som den är lanserad som i olika delar av världen, men "Mask of the Demon" eller "Black Sunday" verkar vara de vanligaste namnen den går under. Detta är faktiskt en av de äldsta skräckfilmerna från Italien.

Handling: En häxa som dödats med den så kallade "demonmasken" reser sig ur graven och är ute efter hämnd.

Härlig, gotisk rysare som känns som en blandning av något som filmbolaget Hammer skulle kunna spotta ur sig, blandat med de klassiska Universal monster-filmerna. Inte alls vad jag förväntade mig.
Mycket bra film!

4/5

//Wilke

Twins of Evil (1971)

Twins of Evil, eller "Draculas Döttrar" som den lanserades som i Sverige, är den tredje och sista filmen i den så kallade "Karnstein-trilogin". Trilogin utgörs av The Vampre Lovers, Lust for a Vampire och Twins of Evil. Det enda som filmerna har gemensamt är att de kretsar kring vampyr-familjen Karnstein och att en del skådespelare är återkommande, men varken handling eller karaktärer hör ihop med varandra.

För regi står denna gång John Hough (The Legend of Hell House) och i rollerna ser vi Peter Cushing (Star Wars, Horror of Dracula) och Damian Thomas (Roman Polanskis Pirates).

Handling: En religös dåre (Cushing) leder en häxjakt och bränner påstådda häxor och vampyrer på bål. När satanisten och vampyren Karnstein siktar in sig på hans släktingar som är på besök blir det totalt krig.

Twins of Evil är nära en perfekt vampyrrulle. Slott, mörka skogar, blod, dimma och ockultism, Det mesta man vill ha återfinns i den här vampyrfilmen. En otroligt underskattad film! Se den, även om du inte sett de två föregångarna i serien. Peter Cushing briljerar.

4/5

//Wilke

The Mummy (1959)

The Mummy från 1959 är en remake på filmen med samma namn från 1932. För regi står legenden Terence Fisher (som även ligger bakom filmbolaget Hammers remakes på Dracula och Frankenstein) och i rollerna syns skräcklegenderna Christopher Lee (Horror of Dracula, Sagan om Ringen) och Peter Cushing (Star Wars, Horror of Dracula).

Handling: En mumie ger sig efter några brittiska arkeologer efter att de öppnat en grav som en förbannelse vilar över.

Handlingen är väldigt annorlunda från originalet från 1932. Men det funkar ändå!

3/5

//Wilke

The Witches (1966)

The Witches, eller "The Devils Own" som den också är känd som, är en ockult rysare från det legendariska brittiska filmbolaget Hammer.

Handling: En kvinna kommer till en liten brittisk småstad för att börja jobba som lärare. Hon märker snart att invånarna i staden praktiserar svart magi.

Jag gillar konceptet med filmen, och är svag för just denna typ av ockulta rysare. Filmen har dock ett problem. Under de första 50 minuterna så byggs en spännande stämning upp. Vår hjältinna utforskar sin nya ort och kommer det ockulta på spåren. Men sedan tar filmen plötsligt och lägger krokben för sig själv, får en helt ny vändning och spänningen försvinner till stor del.

Jag kan tänka mig att filmer som The Wicker Man tagit inspiration av The Witches. Det är överlag en bra film, och de sista 15 minuterna är riktigt urflippade. Filmen kunde dock ha blivit så mycket bättre om de struntat i vändningen som avbryter spänningen 50 minuter in i filmen.

2½ / 5

//Wilke

The Black Sleep (1956)

The Black Sleep är en rysare från 1956 regisserad av Reginald Le Borg (The Mummys Ghost). I rollerna syns flera kända skådespelare. Där ibland Lon Chaney Jr (The Wolf Man), Bela Lugosi (Dracula), den svenska brottaren och skådespelaren Tor Jonson (Plan 9 From Outer Space) och Basil Rathbone (Son of Frankenstein, men kanske mest känd för att ha spelat Sherlock Holmes i över 15 filmer).

Handling: En galen doktor har uppfunnit drogen "The Black Sleep" som får folk att somna in och framstå som döda. Han räddar en hjärnkirurg som ska dömas till döden för ett brott han ej begått. I gengäld så måste kirurgen hjälpa doktorn med hans experiment, som tar sig allt extremare former.

Bra film, men synd att varken Lon Chaney Jr eller Bela Lugosi fått någon dialog, då båda är fantastiska skådespelare. Detta var Lugosi's sista film innan han återvände till graven.

3/5

//Wilke

Curse of the Crimson Altar (1968)

Curse of the Crimson Altar, eller "The Crimson Cult", eller "Monstret i Skräckens Hus" är en ockult dramarysare från 1968 med både Christopher Lee (Horror of Dracula, Sagan om Ringen) och Boris Karloff (Frankenstein). För regi står Vernon Sewell (Blood Beast Terror).

Handling: En man letar efter sin försvunna bror och hamnar i luven på ett gäng satanister.

"Om Boris Karloff och Christopher Lee är med så kan det inte gå fel" tänker man. Men i det här fallet gör de nästan det. Det finns scener där skräcklegenderna briljerar, men överlag var filmen långsam och rörig. Den hade sina bra delar, jag gillar temat, men det är nog inte en film jag kommer att se om.

2/5

//Wilke

The Fall of the House of Usher (1960)

The Fall of the House of Usher, eller bara "House of Usher" som den heter i vissa länder, är en rysare av Roger Corman (The Wasp Woman) baserad på en berättelse av Edgar Allan Poe. I rollerna ser vi Mark Damon (Das Boot), Myrna Fahey (The Time Tunnel) och Vincent Price (The Fly, House of Wax) som briljerar i vanlig ordning.

Handling: En man anländer till familjen Ushers nedgångna herrgård för att träffa kvinnan han älskar. Han får reda på att samtliga i familjen är sjuka och väntar på sin undergång. Är detta bara trams eller vilar det en förbannelse över familjen Usher?

I skrivande stund så är detta den tredje Edgar Allan Poe-filmen av Roger Corman jag ser, och jag vill säga att "House of Usher" är den bästa hittills. Scenografin är magisk och Vincent Price är hypnotiserande bra.

3½ / 5

//Wilke

Basket Case (1982)

Basket Case är en jävligt originell rysare från 1982 regisserad av Frank Henenlotter (Brain Damage, Frankenhooker). Detta är en film jag känt till i flera år, men inte fått arslet ur vagnen att se för än nu.

Handling: En snubbe går runt med en korg.

Mer av handlingen kan jag tyvärr inte berätta, utan att spoila hela filmen. Så vi stannar där helt enkelt.

De praktiska effekterna ser riktigt bra ut, och förutom en hel del blod och gore så innehåller filmen även charmiga stop motion-animationer. Skådespeleriet är bland det sämsta jag har sett, vilket gör filmen rolig. Så i det här fallet blir det bara ännu en plus. Se den!

4/5

//Wilke