The Last House on the Left (1972)

The Last House on the Left är realistisk, ganska brutal skräckfilm från 1972 regisserad av Wes Craven (Scream, Nightmare on Elmstreet). Detta är Wes Cravens allra första film.

Handling: Fyra stycken mordiska psykopater tar två unga tjejer till fånga. Ska de överleva? Polisen är dem på spåren.

The Last House on the Left är känd för att vara en hänsynslös film, och det är den. Men den var inte så rå som jag hade trott att den skulle vara. Ett minus är berättelsen om poliserna, deras slapstickhumor passar inte riktigt in i en sån här mörk film. Musiken i filmen är även den ibland helt opassande, medans den ibland är klockren. Jag gillade den skitiga produktionen, som för tankarna till filmer som Texas Chainsaw Massacre.

Denna kommer jag garanterat att se igen!

3½ / 5

//Wilke

The Serpent and the Rainbow (1988)

The Serpent and the Rainbow är en jävligt konstig äventyrs-rysare från 1988 regisserad av Wes Craven (Terror på Elmstreet, Scream). Filmen lanserades som "Ormen och Regnbågen" i Sverige. I huvudrollen ser vi den då relativt nykläckta skådespelaren Bill Pullman (Independence Day, Det våras för rymden).

Handling: En snubbe åker till Haiti för att leta reda på en drog som sägs göra människor till zombies. Det är häxdoktorer, voodoo-liknande svart magi och hallucinationer som gäller på Haiti.

The Serpent and the Rainbow är i grunden en bra film. Men jag tycker att handlingen stundvis blir obegriplig. Filmen känns lite som blandning av Naked Lunch, White Zombie och typ Zombie Flesh Eaters. Det känns som en film som David Cronenberg skulle kunna ligga bakom, men det gör han ju inte. Jag vill avsluta med att understryka att det inte är Zombies som är i fokus i filmen, utan The Serpent är snarare en film om svart magi.

3/5

//Wilke

New Nightmare (1994)

New Nightmare är den sjunde och sista delen i Nightmare on Elmstreet-franchisen med Robert Englund i rollen som den onde drömdemonen Freddy Krueger. Wes Craven (Scream), som är mannen bakom originalet, återvänder som regissör i New Nightmare.

Handling: New Nightmare är en så kallad metafilm, som känns som någon slags generalrepetition inför Wes Cravens "Scream". Filmen handlar om att en ny Nightmare on Elmstreet-film ska spelas in, men helt plötsligt visar det sig att Freddy Krueger finns på riktigt. Vi får följa skådespelaren som hade huvudrollen i originalet och hur hon måste rädda sin son från Freddy Krueger.

Jag gillar New Nightmare. En av de bättre filmerna i serien. En väldigt originell film.

3/5

//Wilke

War-Gods of the Deep (1965)

War-Gods of the Deep är en äventyrsfilm/science fiction från 1965 regisserad av Jacques Tourneur (I Walked with a Zombie, Cat People, Curse of the Demon). Filmen är baserad på en dikt av Edgar Allan Poe och går ibland under det alternativa namnet "The City Under the Sea". I rollerna syns bland annat Vincent Price (The Fly, House on Haunted Hill).

Handling: Två män och deras höna hamnar i klorna på en galen kapten (Vincent Price) som styr över ett eget litet samhälle under vattnet. Samhället är dock inne på slutspurten eftersom den närliggande undervattensvulkanen håller på att få ett utbrott.

Underhållande film, som kanske inte alla gånger har åldrats så bra. War-Gods of the Deeps klimax i slutet ser ganska klumpigt och förvirrande ut. Det var inte lätt att filma actionscener under vattnet på 60-talet.

2½ / 5

//Wilke

Brain Damage (1988)

Brain Damage är en jävligt konstig skräckkomedi från 1988 regisserad av Frank Henenlotter (Basket Case, Frankenhooker). I rollerna syns bland annat Rick Hearst (General Hospital).

Handling: En man träffar på en konstig varelse som fäster sig i nacken på honom. Varelsen ger honom njutning och välmående, men i utbyte vill den att han skaffar fram människooffer till den.

Hela filmen har ett blått ljus över sig, vilket är väldigt behagligt och snyggt. Brain Damage innehåller även flera referenser till gamla post-punkband som Bauhaus, Siouxsie and the Banshees och The Germs bland annat. Filmen refererar även till Henenlotters första film "Basket Case". Mycket bra!

3½ / 5

//Wilke

Friday the 13th - Part 7 (1988)

Då var det dags för den sjunde delen av Friday the 13th. Denna gång står John Carl Buechler (Troll) för regi och i rollen som seriemördaren Jason Voorhees ser vi Kane Hodder. Hodder är den enda skådespelaren som spelat Jason i flera filmer.

Handling: En ung kvinna med övernaturliga krafter måste rädda sig själv och sina vänner från den seriemördande zombien Jason Voorhees.

Jag gillar tanken bakom filmen, att de försöker göra något lite mer originellt och låter det övernaturliga ta mer plats än vad det tidigare gjort i serien. Tråkigt nog har den amerikanska cencuren satt tänderna i filmen, så nästan alla specialeffekter med blod och inälvor är bortklippta. Ett plus är makeupen som är extremt välgjord. Ett minus är slutet och det överlag kassa skådespeleriet.

En helt okej, mestadels underhållande Fredag den 13e-film. Dock en av de svagare i serien.

2½ / 5

//Wilke

Halloween 4: The Return of Michael Myers (1988)

Vi fortsätter på slasher-spåret och ger oss på Halloween 4. För regi står Dwight H Little (Regissör till många avsnitt av Bones och From Dusk Till Dawn: The Series) och i rollerna syns bland annat den briljante skådespelaren Donald Pleasence (Halloween, Prince of Darkness).

Handling: Michael Myers rymmer från mentalsjukhuset han suttit inspärrad på och ger sig efter en liten flicka som råkar vara hans sista kvarvarande släkting. Han mördar allt i sin väg. En bensinstation sprängs i luften och en polisstation blir platsen för ett blodbad.

Jag gillar verkligen den här filmen, och tycker det är synd att den är utskälld och driven med så mycket. Halloween 4 är enligt mig förmodligen den bästa uppföljaren till originalet. Det enda jag kan klaga på är att Michael Myers mask ser för jävlig ut.

3½ / 5

//Wilke

Friday the 13th - Part 5 (1985)

I tonåren älskade jag Friday the 13th-franchisen. Dock var det 10 år sen jag kollade igenom filmerna senast. Så, dags att beta av dem igen och fräscha upp minnet.

Regissören till Friday the 13th Part 5 är Danny Steinmann (The Unseen) och i rollerna syns bland annat Dominick Brascia (Evil Laugh). Mördaren, Jason Voorhees spelas i denna film av Tom Morga, som gjort mycket stunts i Pirates of the Caribbean-filmerna.

Handling: Tommy, pojken som besegrade Jason i förra filmen, är nu vuxen och inlagd på ett mentalsjukhus på landsbygden. Han kan dock inte få Jason ur sitt huvud och rätt som det är så kommer Jason tillbaka.

Alltså, det är en underhållande film, och det händer verkligen massor med saker. Problemet är att inget för storyn framåt, utan filmen består till stor del av olika scener som inte har något med varandra att göra. En kille blir yxad pga av en chokladbit, en snubbe som vill ligga får ett "nej" och blir utskrattad och vi får följa en galen redneck-morsa och hennes son. Vad har det med handlingen att göra? Ingenting! Del 5 har runt 20 dödsscener, vilket är nice, men filmens brist på handling och dåliga twist i slutet sänker betyget.

2½ / 5

//Wilke

Friday the 13th - Part 3 (1982)

Friday the 13th var min absoluta favoritfranchise som tonåring. Jag vet inte hur många gånger jag sett varje film. Men, det var ungefär 10 år sedan jag såg filmerna senast, och håller det jag som 17-åring älskade för den lite mer kräsne 27-åring jag är idag? Vi börjar med del 3!

För regi står Steve Miner (Titta vi spökar!, Halloween H20) som även regisserade tvåan. 

Handling: Ett gäng ungdomar ska semestra i en stuga nära Crystal Lake, sjön som hemsöks av den hockeymask-klädde seriemördaren och zombien Jason Voorhees. Som om inte det vore nog att få en seriemördare efter sig, så blir de även osams med en motorcykelgäng. 

Första halvan av filmen är full med så kallade "fake scares", alltså att man tror att någon ska bli mördad, men så är det bara en karaktär som larvar sig, den andra halvan av filmen är full med kreativa dödsscener. Jag gillar även scenen i slutet som är en hyllning till den första Friday the 13th-filmen. En av de starkare filmerna i serien. 

3/5

//Wilke

Mothers Day (1980)

Mothers Day är slasher/rysare från 1980 utgiven av lågbudgetfilmbolaget Troma. För regi står Charles Kaufman som är brorsa till Tromas ansikte utåt och grundare, Lloyd Kaufman. Filmen är utan tvekan inspirerad av "The Hills Have Eyes" och "Texas Chainsaw Massacre".

Handling: Ett syskonpar, som leds av sin mordiska mamma, kidnappar och torterar 3 unga kvinnor. Ska de överleva?

För att vara en Tromafilm så är Mothers Day tämligen välgjord. Man känner verkligen för kvinnorna som kidnappas, då deras relation med varandra byggs upp under filmens gång. Mothers Day är bra för att vara en Tromafilm, och hade det bara varit Tromafilmer jag jämfört med, så hade den fått ett högra betyg.

2½ / 5

//Wilke

Brides of Dracula (1960)

Brides of Dracula är en så kallad "spin-off" på det klassiska brittiska filmbolaget Hammers Dracula-filmer. Filmen utspelar sig efter "Horror of Dracula". För regi står Terence Fisher som även regisserade "Horror of Dracula" och i huvudrollen ser vi Peter Cushing (Curse of Frankenstein, Star Wars).

Handling: Dracula är död, men hans ättlingar lever. En tjej ska övernatta hemma hos familjen Meinster. Hon råkar av misstag släppa lös en vampyr de hållit instängd och mardrömmen är igång igen. Sådan tur är finns Van Helsing på plats, redo att dräpa vampyrerna.

Precis som "The Legend of the 7 Golden Vampires" så räknas Brides of Dracula oftast inte in i Hammers Dracula-serie, eftersom Christopher Lee inte medverkar i rollen som Dracula. Dock tycker jag att Brides of Dracula är kanon. En högkvalitativ vampyrfilm som spelar i samma liga som mina favoriter "Dracula - Prince of Darkness" och "Twins of Evil". Mycket vampyrer och action för att vara en Hammer-film.

4/5

//Wilke

House of the Long Shadows (1983)

House of the Long Shadows är en rysare från 1983 regisserad av Pete Walker (Frightmare, Schizo). I rollerna syns en hel drös med kända skådespelare, däribland Vincent Price (The Fly, House on Haunted Hill), Peter Cushing (Star Wars, Curse of Frankenstein) och Christopher Lee (Horror of Dracula, Sagan om Ringen).

Handling: En författare ska tillbringa helgen i en, vad han tror, övergiven herrgård. När han kommer dit så upptäcker han dock att familjen som äger herrgården också är på plats, och snart börjar folk bli mördade. Vem är mördaren?

House of the Long Shadows är en underhållande film. Filmen är medveten och driver med sig själv och filmer i samma genre, precis som "Scream" gör. Allting avslutas också med en märklig twist. Jag skulle vilja kalla House of the Long Shadows som en blandning av "House on Haunted Hill", "Scream" och typ "Mark of the Vampire".

Ett minus är slutet som jag faktiskt inte riktigt tyckte om. Ett plus är Peter Cushings skådespelarinsats som var mycket underhållande. Trots allt en bra film, över genomsnittet.

3½ / 5

//Wilke

The Curse of the Werewolf (1961)

The Curse of the Werewolf är det legendariska brittiska filmbolaget Hammers enda varulvsfilm. Hammer är kända för att vara dem som introducerade blodet i skräckfilmsgenren. Före regi står Terence Fisher (Horror of Dracula) och i rollerna syns bland annat Oliver Reed (The Devils) och Anthony Dawson (From Russia With Love).

Handling: Vi får följa en pojkes uppväxt i 1700-talets Spanien. Pojken är dessvärre under varulvens förbannelse, och ju äldre han blir, ju svårare får han att kontrollera varulven i sig.

En underhållande film, som bygger upp historien på ett väldigt effektivt sätt.

3½ / 5

//Wilke