Its Alive (1974)

Its Alive är en rysare från 1974 regisserad av Larry Cohen (The Stuff, Q). I rollerna syns bland annat John P Ryan (The Right Stuff).

Handling: En kvinna ska föda barn, men råkar föda ett monster istället. Ett monster som dödar folk när den blir rädd, och den är lättskrämd. 

Mycket dialog, lite monster. Monstret ser bra ut, varför kunde de inte ha visat det mer? Its Alive bygger filmen på karaktärerna, som jag tyvärr inte kände så mycket med. 

2/5

//Wilke

Doctor Sleep (2019)

Vi avslutar år 2020 med att recensera en film från förra året. Doctor Sleep är uppföljaren till klassikern The Shining från 1980. För regi står Mike Flanagan (Gerald's Game) och i rollerna syns bland annat Ewan McGregor (Obi-Wan i Star Wars 1, 2 och 3), svensken Rebecca Ferguson (Life) och Carel Struycken (Jätten i Twin Peaks). 

Handling: Danny från The Shining är nu vuxen. Han har varit alkoholiserad men har nyligen blivit nykter. Danny får kontakt med en ung flicka, som också har de övernaturliga krafterna (som kallas "The Shining") som även han besitter. Han måste nu rädda henne från ett gäng galningar, som också har de övernaturliga krafterna, och som livnär sig på att döda andra människor med förmågan "The Shining". 

Doctor Sleep är en spännande film, men den känns inte alls som en film som har med The Shining att göra. Doctor Sleep är en spännande science fiction-thriller om två människor som måste besegra en ondska. Den skulle lika gärna kunnat vara en helt egen film, utan kopplingar till The Shining. Jag gillade ärligt talat de första 90 minuterna bäst. De sista 40 minuterna så bär det av till Overlook Hotell, men det känns som att de bara pliktskyldigt gör referenser och drar samma repliker som återfanns i The Shining. 

Ger du dig in i filmen för att se "The Shining 2" så kommer du bli besviken. Förväntar du dig något helt annorlunda så kommer du kanske gilla den. 

3/5

//Wilke

Dead Eyes Open (2006)

Dead Eyes Open är en tysk zombiefilm från 2006 regisserad av Ralf Möllenhoff. George A Romero (Dawn of the Dead) har otroligt nog en liten biroll i den här lågbudgethistorien. Det är B-filmbolaget Troma som distributerat ut filmen. 

Handling: Ett gäng ungdomar får motorstopp ute i skogen. Oturligt nog sker detta samtidigt som de döda vaknar till liv. Ska de klara sig? 

Om jag förstått det rätt så är Dead Eyes Open filmad med gamla analoga kameror för att skapa en 1970-talskänsla. Tyvärr så blir det bara konstigt när de åker runt i en modern bil och har mobiltelefoner. Det hade varit nice om filmen utspelat sig på 1970-talet, men det gör den ju inte. En del scener är snyggt filmade, men ofta förstörs de av att filmskaparna har använt sig av alldeles för mycket olika filter och videoeffekter. Det är typ som om de inte kunnat bestämma sig om de vill göra en retrofilm eller inte. Sista halvtimmen var bra, men första timmen var seg. 

2/5

//Wilke

I Drink Your Blood (1970)

I Drink Your Blood är en skräckfilm från 1970 regisserad av David E Durston. 

Handling: Ett gäng satanistiska hippies sprider skräck i en småstad. Rätt vad det är så blir de även smittade med rabies, och ja, blodbadet kan börja. 

I Drink Your Blood har potential att vara en "så-dålig-att-den-är-bra-film", men jag ogillar verkligen när djur dödas på riktigt i film, och det drar ner betyget och upplevelsen av filmen. Bortser man från de döda djuren så har filmen sina stunder, och den funkade fint att se på tillsammans med ett gäng kompisar över några öl. 

2 ½ / 5

//Wilke

These are the Damned (1962)

These are the Damned, eller bara "The Damned", som den ibland heter, är en udda och originell science fiction från 1962. För regi står Joseph Losey (The Servant) och i rollerna syns bland annat Oliver Reed (Gladiator, The Devils, The Brood) och svensken Viveca Lindfors (Creepshow). 

Handling: En sliskig amerikan tar med en yngre engelsk tjej på en båttur. Tjejens kriminella bror och hans gäng är dem på spåren, men rätt var det är så finner sig dessa tre personer fångna på en mystisk forskningsstation på en ö. På forskningsstationen hålls barn fångna. Varför?

Jag gillade verkligen These are the Damned! Det är en originell film, med en handling jag inte sett tidigare. Jag gillar även musiken. Låten "Black Leather" sätter sig verkligen i huvudet på en. Spontant tänker jag lite på tv-serien "Lost" och "Vargtimmen" när jag ser These are the Damned. Den första kvarten av filmen måste även fungerat som inspiration till "A Clockwork Orange". Kul trivia är också att punkbandet The Damned har tagit sitt namn från den här filmen. En unik film!

4/5

//Wilke

Kiss of the Vampire (1963)

Nu var det ett tag sedan jag dök ner i det brittiska filmbolaget Hammer's katalog. The Kiss of the Vampire är en av de mindre kända filmerna där ifrån. För regi står Don Sharp (Rasputin: The Mad Monk) och i rollerna återfinns ingen för mig, känd skådespelare. 

Handling: Ett nygift par hamnar i klorna på ett stort sällskap vampyrer. 

Handlingen hade potential, men till saken hör det att hela den första timmen av Kiss of the Vampire känns som en prolog, och de sista 30 minuterna blir ett för hastigt avslut på filmen. Det enda jag kommer komma ihåg av den här filmen är scenen då slottet anfalls av en stor flock med fladdermöss. En okej film, men Hammer har mycket bättre vampyrfilmer i sin katalog. Kolla in typ Twins of Evil istället. 

2/5

/Wilke

Near Dark (1987)

Near Dark är en action-skräckfilm från 1987 regisserad av Kathryn Bigelow (Point Break). I rollerna syns bland annat Lance Henriksen (Aliens, Pumpkinhead) och en massa andra skådespelare som också var med i Aliens. Near Dark och Aliens är nämligen inspelade samtidigt och regissörerna var kompisar, så därför fixade de så att samma gäng skådespelare kunde vara med i båda filmerna. 

Handling: En kille blir biten av en liftare. Han kidnappas av liftarens kriminella gäng som visar sig vara vampyrer. Hur ska det gå?

Jag tror utan tvekan att Near Dark fungerat som inspiration till "From Dusk Till Dawn". Överlag gillade jag Near Dark, det är kväll eller natt genom i princip hela filmen, vilket skapar en skön känsla. Den bästa delen av filmen är den första timmen, och handlingsmässigt kunde filmen ha varit klar där. De sista 30 minuterna känns tyvärr som mindre intressant utfyllnad, och det sänker betyget en del. Kul med en låt av The Cramps i filmen också. 

3/5

//Wilke

20 Million Miles to Earth (1957)

20 Million Miles to Earth är en atomic age-science fiction från 1957 regisserad av Nathan Juran (The 7th Voyage of Sinbad). I rollerna syns bland annat William Hopper (The Bad Seed), Joan Taylor (Earth VS The Flying Saucers) och John Zaremba (The Time Tunnel). Effekterna är gjorda av legenden Ray Harryhausen (Clash of the Titans, It Came from Beneath the Sea). 

Handling: En rymdskepp kraschar i havet utanför Italien. Två fiskare lyckas rädda 2 astronauter innan skeppet helt sjunker till botten. En pojke hittar en cylinder som flutit i land från skeppet och säljer den till en djurforskare. Cylindern innehåller ett monster som aldrig slutar växa. Hur ska det gå?

Underhållande film, med karaktärer man bryr sig om. Effekterna trollbinder en, gillar du stop motion-animation i världsklass så ska du se den här filmen. 

3/5

/Wilke

Cujo (1983)

Cujo är en thriller-rysare från 1983 regisserad av Lewis Teague (Alligator, Cat's Eyes). I rollerna syns bland annat Dee Wallace (E.T., The Howling). Filmen bygger på boken "Cujo" av Stephen King. 

Handling: En mamma och hennes son är fast i en bil som fått motorstopp ute på landsbygden. Utanför bilen väntar en enorm, aggressiv, blodtörstig och rabiessjuk St Bernard-hund. Hunden heter Cujo. Hur fan ska de ta sig där ifrån? 

Cujo är en bra film! Jag såg den en eller två gånger när jag var tonåring, och uppskattar den nog ännu mer nu som vuxen. Cujo är en film som har något så ovanligt som en BRA barnskådespelare. Sådana växer inte på träd. 5 olika St Bernards spelade Cujo under filmens gång, och ingen av dem for illa under inspelningen. "Sminket" som gör att hunden ser så risig ut, var tydligen ägg, socker och sylt, som hundarna hela tiden slickade bort. Jag gillar minimalismen med Cujo. Två människor, en bil och en hund, det var det som behövdes för att göra en originell rysare. 

3/5

/Wilke

Basket Case 2 (1990)

Regissören Frank Henenlotter (Basket Case, Brain Damage) återvände 1990 med en uppföljare till sin klassiker Basket Case. Det är så kallad "body horror" med svart humor som gäller fortfarande. 

Handling: Duane och hans deformerade bror Belial ligger på sjukhus efter att ha ramlat ut genom ett fönster i förra filmen. De har ett gäng mord på sitt samvete, men blir oväntat fritagna av en kvinna som driver ett slags hem för andra missbildade varelser. Polisen och journalister är dem på spåren. 

Basket Case 2 har bättre effekter och skådespelare än originalet, vilket ger filmen en liten annan känsla. Kevin Van Hentenryck, som spelade huvudrollen i förra filmen, är dock lika charmigt stel skådespelare som vanligt. En underhållande film, men jag saknar faktiskt lite de charmigt dåliga skådespelarinsatserna från originalet. 

3/5

/Wilke

Madman (1981)

Madman är en slasher från 1981 regisserad av Joe Giannone, som inte gjort någon mer film än Madman. I rollerna syns ett gäng okända skådespelare.

Handling: En gammal gubbe mördar tonåringar kring ett sommarläger.

Madman är en av många filmer som försökte profitera på populariteten kring Friday The 13th, som kom året innan. En del scener är rena kopior på scener från andra skräckfilmer, vilket är tråkigt. Problemet med slasher-genren är att det finns väldigt många filmer, som är väldigt lika varandra, och ska en slasher bli bra så måste den antingen ha karaktärer man bryr sig om, eller ha en originell handling. Det enda jag kommer komma ihåg från Madman är att mördaren var en gammal gubbe. Låten i slutet var bra. 

2/5

//Wilke

Friday the 13th - Part 8: Jason Takes Manhattan (1989)

Fredagen den 13:e Del 8 är regisserad av Rob Hedden (manusförfattare till bland annat The Condemned). I rollerna syns bland annat Peter Mark Richman (Den Nakna Pistolen 2½) och Kane Hodder, som kom att bli den som spelat den seriemördande zombien Jason flest gånger (Fredagen den 13:e Del 7, 8, 9 och X). 

Handling: Zombien Jason anfaller en kryssning full med ungdomar som är på väg till Manhattan. 

Med tanke på att Jason inte intar Manhattan för än en timme in i filmen så är filmens titel lite missvisande. Den borde typ heta "Jason takes a boat". De sista 30 minuterna är han dock lös på Manhattan. Del 8 är en av de roligare filmerna i franchisen. Del 8 är kanske inte en bra film, den är inte läskig, men den är väldigt rolig och underhållande. Den har oförtjänt lågt betyg på IMDB. Jag har sett bra mycket sämre filmer än denna i skräckgenren. 

3/5

//Wilke

Friday the 13th - Part 6: Jason Lives (1986)

I helgen blev det filmkväll med några kompisar, och vi beslutade oss för att se om två Fredagen den 13:e-filmer. Del 6 är tillsammans med Del 1 min favorit i franchisen. För regi står Tom McLoughlin (One Dark Night) och i rollerna syns bland annat Jennifer Cooke (tv-serien V), Thom Mathews (sportkillen i Return of the Living Dead) och som Jason, C.J. Graham (Highway to Hell). 

Handling: Pojken från del 4 har blivit vuxen och åker ut till kyrkogården där den seriemördande zombien Jason ligger begraven. Han gräver upp graven för att dubbelkolla om Jason verkligen är död. Det är inte Jason och morden kan börja igen. 

Del 6 är den bästa av uppföljarna. Det är en mörkare film rent visuellt, men har samtidigt en hel del humor. 

3½ / 5

//Wilke

Freddy VS Jason (2003)

Freddy VS Jason är en action-rysare från 2003 regisserad av Ronny Yu (Bride of Chycky). I rollerna syns bland annat Robert Englund som för åttonde (och sista?) gången spelar Freddy Krueger. 

Handling: Drömdemonen Freddy är bortglömd, vilket gjort att han tappat sina krafter att kunna hemsöka tonåringars drömmar. För att kunna döda tonåringar igen, så måste Freddy bli ihågkommen. Han släpper lös den hockeymask-beklädda massmördaren Jason i hans ställe, men när Jason får all ära för morden så blir stämningen mellan de två monstren dålig. 

Freddy VS Jason är egentligen mer en actionfilm än en skräckfilm. Några minus är den dåliga musiken som ofta är någon slags kass metal, ett annat minus är vissa av skådespelarna som är bedrövliga. Trots detta så är Freddy VS Jason en rolig, underhållande film, som man kan se flera gånger utan att ledsna på. Robert Englund är briljant som vanligt. 

3/5

//Wilke

Psycho 3 (1986)

Då var det dags för den tredje och sista filmen i Psycho-serien med Anthony Perkins. För regi står denna gång Anthony Perkins själv, som även spelar huvudrollen. I övriga roller syns bland annat Diana Scarwid (What Lies Beneath) och Jeff Fahey (för mig känd som Frank Lapidus i säsong 4 av tv-serien Lost). 

Handling: Mördaren Norman Bates är på fri fot igen och driver sitt motell. När en kvinna, som påminner väldigt mycket om kvinnan han mördade i första filmen, börjar hyra ett rum på motellet så blir Bates förtjust i henne. Kanske lite för förtjust...

Tyvärr känns bara Psycho 3 som en onödig upprepning av samma historia som redan avhandlats i originalet och tvåan. Ambitionen finns där, men Psycho 3 tillför inget nytt till franchisen. 

2/5

//Wilke

 

Freddy's Dead: The Final Nightmare (1991)

Freddy's Dead: The Final Nightmare är den sjätte, och trots titeln, inte den sista delen i Terror på Elm Street-serien. För regi står denna gång Rachel Talalay (Tank Girl, Sherlock) och i rollerna syns Robert Englund (Nightmare on Elm Street 1-7), Lisa Zane (The Nurse) och Yaphet Kotto (Alien, The Running Man). Gästar filmen gör även Johnny Depp (Edward Scissorhands, The Ninth Gate) och rockmusikern Alice Cooper. 

Handling: Ett gäng ungdomar, med olika fobier och problem (en astmatiker, en döv, en som har problem med att äta osv) hamnar i klorna på seriemördaren och drömdemonen Freddy Krueger. En av dem har en udda koppling till honom, som kanske kan bli hans fall?

Freddy's Dead är utan tvekan den tramsigaste filmen i serien. Filmen är en skräckkomedi med  betoning på just komedi. Det verkar som att många som ser Freddy's Dead förväntar sig en läskig skräckfilm och sågar filmen just för att den är full av skämt, oneliners och trams. Jag väljer dock att se filmen som just en komedi, med skräcktema, och det är faktiskt en underhållande sådan. 

3/5

//Wilke

Spontaneous Combustion (1990)

Spontaneous Combustion, eller Eldmärkt, ej att blanda ihop med Stephen Kings Eldfödd, är en science fiction-rysare från 1990 regisserad av Tobe Hooper (Motorsågsmassakern, Poltergeist). I rollerna syns bland annat Brad Dourif (för mig känd som Billy i Gökboet), Cynthia Bain (Pumpkinhead) och William Prince (Macabre, Spies Like Us). 

Handling: På 1950-talet så deltar ett ungt par i ett experiment. De föder en son som ofrivilligt får saker att börja brinna. Föräldrarna dör, och sonen växer upp. I vuxen ålder börjar han få problem med att kontrollera sin udda förmåga. 

Spontaneous Combustion verkar vara en rätt utskälld film, och den har ett överdrivet lågt betyg på IMDB. Jag tyckte att den var väldigt spännande, och tankarna far till filmer som "Scanners". Rysare med inslag av science fiction är dessutom en favoritgenre hos mig. Se Spontaneous Combustion och ge den en chans. Jag gillade den starkt. 

4/5

//Wilke

Nightmare on Elm Street 5 - The Dream Child (1989)

Terror på Elm Street 5 - The Dream Child är regisserad av Stephen Hopkins (Predator 2, Lost in Space). I rollerna syns bland annat Robert Englund (Terror på Elm Street 1-7), Lisa Wilcox (Terror på Elm Street 4, Star Trek: The Next Generation) och Whit Hertford (Jurassic Park). 

Handling: Alice från förra filmen har blivit gravid. Drömdemonen och seriemördaren Freddy försöker komma åt henne och folk i hennes omgivning genom att ta sig in i bebisen hon bär i magens drömmar. 

Det är inte fel på själva konceptet, men det känns verkligen som en rörig film och den kunde ha gjorts mycket bättre. Det största problemet med Elm Street 5 är att man inte bryr sig om vad som händer med karaktärerna, de är tråkiga och intetsägande. Robert Englund är bra som vanligt och effekterna är snygga, men Elm Street 5 är en av de svagaste filmerna i serien. 

2½ / 5

//Wilke

Nightmare on Elm Street 4 - The Dream Master (1988)

Dags för den fjärde filmen i Terror på Elm Street-serien. Denna gång står Renny Harlin (Exorcisten: Begynnelsen) för regi och i rollerna syns Tuesday Knight (New Nightmare), Ken Sagoes (Terror på Elm Street 3) och Robert Englund (Terror på Elm Street 1-7).

Handling: En hund kissar eld på seriemördaren Freddy's lik, och gubben återuppstår. Han ger sig ut för att döda de överlevande ungdomarna från förra filmen, och även några nya. 

Det är i denna film som humorn gör entré i serien. De första tre filmerna har huvudfokus på just skräck, medans filmerna från och med del fyra, slänger in en hel del mörk humor. Jag gillar skräckkomedier, så jag klagar inte. Terror på Elm Street 4 är lite mer osammanhängande än trean, men fortfarande en bra film. Riktigt snygga effekter. 

3/5

//Wilke

Psycho 2 (1983)

23 år efter den klassiska rysaren Psycho så kom uppföljaren. För regi står denna gång den för mig okände Richard Franklin. I rollerna syns några återkommande skådespelare från originalet. Vera Miles och kanske fram för allt, den briljante Anthony Perkins från Psycho är tillbaka. 

Handling: Mördaren Norman Bates har varit inlås på mentalsjukhus i 23 år. Han friskförklaras och släpps fri. Bates har dock inte glömt sin mordiska mamma och är det så att han börjar bli galen igen, eller är det någon som jävlas med honom?

Psycho 2 gör ett tappert försök att modernisera konceptet, och filmen känns tydligt inspirerad av de så kallade slashers som var populära på 1980-talet. En del av dialogen är ganska kass, och en del av känslan från originalet är borta, men Anthony Perkins har sina stunder då han får briljera och då känns Psycho 2 som en värdig uppföljare. De lyckas få till en twist som jag inte var beredd på. Psycho 2 är en sevärd, underhållande film, men långt från det mästerverk som originalet faktiskt är. 

3/5

//Wilke

Nightmare on Elm Street 3 - Dream Warriors (1987)

Då var det dags för den tredje filmen i Terror på Elm Street-serien. För regi står Chuck Russel (The Blob 1988) och i rollerna syns bland annat Heather Langenkamp (Nightmare on Elm Street 1), Patricia Arquette (The Act) och i vanlig ordning, den briljante Robert Englund (Nightmare on Elm Street 1-7).

Handling: De sista ungarna från Elm Street bor nu på ett mentalsjukhus där de äter medicin så att de inte kan drömma. Men drömdemonen och seriemördaren Freddy Krueger är dem på spåren och är fast besluten om att döda tonåringarna. 

En av de bättre uppföljarna. Sämre än ettan men bättre än tvåan. Rent karaktärsmässigt så är ungdomarna i filmen överdrivna stereotyper som beter sig ganska pinsamt. De lyckas inte övertyga tittaren att det faktiskt är en samling vanliga ungdomar som man ska sympatisera med. Dock så är handlingen spännande och välskriven, och det räddar filmens betyg. Englund är kanon som vanligt. 

3/5

//Wilke

Pet Sematary (2019)

Då har jag sett remaken på den gamla favoriten Pet Sematary, som i sin tur bygger på en bok, med samma namn, av Stephen King. För regi står Kevin Kölsch och Dennis Widmyer (Starry Eyes) och i rollerna syns bland annat Jason Clarke (Dawn of the Planet of the Apes), Amy Saimetz (Alien: Covenant) och John Lithgow (Rise of the Planet of the Apes). 

Handling: Familj flyttar in i ett nytt hus, när katten blir påkörd begraver pappan katten på en gammal kyrkogård, där saker som grävs ner sägs komma tillbaka från de döda. 

Varför görs det så många remakes på filmer som inte behöver en remake? Jag älskar originalen av Poltergeist, The Thing och Jurtjyrkogården. De är riktigt bra filmer som inte behöver någon remake. I originalet så tycker jag att historien om systern är den mest skrämmande delen av filmen. Här fumlas den bort och ersätts med billiga jumpscares. Det sämsta med filmen var barnen i masker. Det kändes verkligen malplacerat. Det bästa var karaktären Jud, som skådespelaren John Lithgow gjorde ett bra jobb att gestalta. Det var även kul att det var en Ramones-cover i slutet. 

Se originalet istället, det är en mycket bättre film. 

2/5

//Wilke

The Exorcist 3 (1990)

Exorcisten 3 är som ni säkert redan förstått, den tredje filmen i ordningen i Exorcisten-serien. För regi står denna gång William Peter Blatty, som är författaren till boken "Exorcisten" som den första filmen bygger på. I rollerna syns bland annat George C Scott (för mig känd som generalen i Dr Strangelove), Ed Flanders (Salem's Lot) och Nicol Williamson (Spawn).

Handling: En polis undersöker några mord som leder honom till en fängslad man som förmodligen är besatt av en mäktig demon. 

Exorcisten 3 lyckas faktiskt fånga den obehagliga känslan som präglar den första filmen, och stundvis är den faktiskt läskig. En bra film, som du borde se om du gillar den första filmen. 

3/5

//Wilke

The Exorcist 2 - The Heretic (1977)

Exorcisten 2 - The Heretic är en väldigt udda uppföljare till den klassiska filmen Exorcisten från 1973. Linda Blair som spelade den unga tjejen Reagan i förra filmen är tillbaka. Utöver Blair så hittar vi även Richard Burton (som jag minns som O'Brien i 1984), Louise Fletcher (kändast som Nurse Ratched i Gökboet) och James Earl Jones (rösten till Darth Vader i Star Wars) i rollerna. För regi står John Boorman (Hope and Glory)

Handling: Flickan Reagan får reda på att hon fortfarande har demonen Pazuzu i sig. Samtidigt får vi följa en präst som undersöker varför prästerna dog från förra filmen. 

Exorcisten 2 är en film som börjar bra men blir mer och mer obegriplig ju längre filmen går. Den är absolut inte tråkig, men den känns inte heller som en Exorcisten-film. Konstig, obegriplig och ibland ganska B, men samtidigt konstnärlig och underhållande. Oförtjänt dåligt rykte. 

2½ / 5

//Wilke

Nightmare on Elm Street 2 - Freddy's Revenge (1985)

Nightmare on Elm Street 2 - Freddy's Revenge är som ni hör på namnet den andra filmen i ordningen om drömdemonen Freddy Krueger. För regi står denna gång Jack Sholder (Alone in the Dark) och i huvudrollen syns i vanlig ordning Robert Englund (Nightmare on Elm Street 1-7, Freddy VS Jason).

Handling: En snubbe flyttar till Elm Street och börjar drömma om barnmördaren Freddy Krueger som försöker döda honom. 

Nightmare on Elm Street 2 är en helt okej film. Det är inte den bästa filmen i serien, men den är helt klart underhållande. 

2½ / 5

//Wilke

Return of the Living Dead Part 3 (1993)

Return of the Living Dead 3 är en film som förföljt mig i många år. Jag vet inte hur ofta filmens omslagsbild dykt upp i mitt liv, och nu har jag äntligen sett den. För regi står Brian Yuzna (Bride of Re-Animator, Society) och i rollerna syns bland annat Melinda Clarke (Spawn) och Mike Moroff (Robocop). 

Handling: En snubbe och en tjej bryter sig in på en hemlig militärbas där de ser hur forskare väcker de döda till liv igen. När tjejen omkommer i en motorcykelolycka så tar snubben henne till militärbasen och får liv i henne igen. Den levande döda tjejen är nu mer intresserad av att äta människokött än vad hon var innan. 

Return of the Living Dead 3 är en bra film, men den är väldigt olik originalet. I den här filmen är humorn i princip helt borta, och istället för att fokusera på en stor zombieinvasion så handlar filmen egentligen bara om en zombie. Jag gillade den, men den känns helt ärligt inte riktigt som en uppföljare till Return of the Living Dead.

3/5

//Wilke

Return of the Living Dead Part 2 (1988)

Return of the Living Dead 2 är en skräckkomedi/zombiefilm från 1988 regisserad av Ken Wiederhorn (Shock Waves). I rollerna syns bland annat Dana Ashbrook (för mig känd som Bobby i Twin Peaks), James Karen (Poltergeist) och Suzanne Snyder (Killer Clowns from Outer Space). 

Handling: Ett gäng ungar råkar öppna behållarna som fick de levande döda att återuppstå i förra filmen, zombieapokalypsen är igång igen. 

Return of the Living Dead 2 har både positiva och negativa sidor. De positiva med filmen är specialeffekterna med snygga zombies, mycket action och karaktären Dr Mandel, som jag tycker är rätt rolig. De negativa sidorna är filmens brist på handling, som ersätts med action, att filmen saknar det fantastiska soundtracket som originalet hade och att 90% av all humor i filmen faller platt. 

2½ / 5

//Wilke

Night of the Creeps (1986)

Night of the Creeps är en skräckkomedi från 1986 regisserad av Fred Dekker (Monster Squad). I rollerna syns bland annat Tom Atkins (The Fog, Halloween 3) och Jason Lively (för mig känd som sonen Rusty i Ett Päron till Farsa). 

Handling: Night of the Creeps påminner mycket om en klassisk "high school-film" fast med mörk twist. En nördig kille försöker få till det med en populär tjej. Tråkigt nog så har aliens skickat ett gäng snigelliknande varelser till jorden som tar över folks kroppar och gör dem till levande döda. Ska zombieinvasionen förstöra den nördiga killens chans med den populära tjejen?

Night of the Creeps är en rolig, självmedveten film som för tankarna till filmer som "Scream" och "Return of the Living Dead". Filmen är full med referenser till gamla skräckfilmer och flera karaktärer är döpta efter kända skräckfilmsregissörer. Underhållande! Väldigt 1980-tal.

3½ / 5

//Wilke

In Search of Darkness (2019)

In Search of Darkness är en dokumentär om skräckfilm, från 1980-talet, regisserad av David Weiner. I denna fullspäckade dokumentär intervjuas bland annat John Carpenter (Halloween, The Thing), Stuart Gordon (Re-Animator), Joe Dante (The Howling, Gremlins), Kane Hodder (Jason i flera Friday the 13th-filmer), Jeffrey Combs (Re-Animator, The Frighteners), Daug Bradley (Pinhead i Hellraiser) och Caroline Williams (Texas Chainsaw Massacre 2) för att nämna några namn. 

In Search of Darkness har ett mycket bra upplägg, där hela 1980-talet plöjs igenom, ett år i taget, och en film i taget. Filmen ägnar ca 5-10 minuter till varje film. Dokumentären är 4 timmar och 20 minuter lång, vilket jag till en början kände mig lite skeptisk till. Formatet är dock så pass smidigt, och intervjuerna är så pass intressanta att en över 4 timmar lång dokumentär kändes som 90 minuter-2 timmar lång. 

In Search of Darkness är den perfekta dokumentären om 80-talets skräckfilmer. Gillar du 80-talsskräck så kommer du inte bli besviken. 

5/5

//Wilke

Repulsion (1965)

Repulsion är en psykologisk dramarysare från 1965 regisserad av Roman Polanski (Rosemary's Baby, Fearless Vampire Killers). I rollerna syns bland annat Catherine Deneuve (The Hunger), John Fraser (El Cid) och Yvonne Furneaux (The Mummy 1959). 

Handling: Vi får följa en kvinna som tycker att det är väldigt jobbigt med närhet och sex. När hennes syster, som hon bor ihop med, åker på semester med sin nya pojkvän så störtar hon in i en djup depression. Hon drabbas av paranoia och snart blir det blodigt. 

Repulsion är en bra film, men jag tyckte inte att den är det mästerverk, som många upphöjer den till. En film för dig som gillar psykologiska, långsammare rysare. 

3/5

/Wilke

Scanners (1981)

Då är det dags att göra en så kallad "revisit" på Scanners. Scanners är en science fiction-rysare från 1981 regisserad av David Cronenberg (The Fly, Naked Lunch). I rollerna syns bland annat Jennifer O'Neill (The Reincarnation of Peter Proud), Stephen Lack (Dead Ringers), Lawrence Dane (Bride of Chucky) och Michael Ironside (Starship Troopers).

Handling: Scanners är människor med övernaturliga krafter. De kan läsa tankar och styra folks handlingar. En scanner med extraordinärt starka krafter måste stoppa en annan scanner som håller på att bygga upp en armé som han tänker ta makten med. 

Jag gillade Scanners när jag såg den för över 10 år sedan, och jag kan tycka att den faktiskt var ännu bättre nu när jag såg om den. Effekterna är extremt bra, och den klassiska scenen med det exploderande huvudet är bland det bästa jag sett i praktiska effekter. En av Cronenbergs bästa filmer. 

4/5

//Wilke

The Island of Dr. Moreau (1996)

The Island of Dr. Moreau är en utskälld science fiction-rysare från 1996 regisserad först av Richard Stanley (Color Out of Space), som sedan fick sparken och ersattes av John Frankenheimer (The Manchurian Candidate). Filmen bygger på en berättelse av H.G. Wells, och är en remake på klassikern Island of Lost Souls från 1932. I rollerna syns bland annat Val Kilmer (Batman Forever, The Doors), Marlon Brando (Gudfadern) och David Thewlis (Omen 2006). 

Handling: En man, vars flygplan störtat, hamnar på Dr. Moreau's mystiska ö. Doktorn håller på att försöka göra om djur till människor. Har Moreau verkligen kontroll över situationen? Vissa av djurmänniskorna börjar bli less. 

Jag har tänkt att jag ska se en del filmer med dåligt rykte för att se om ryktena stämmer eller om internets självutnämnda filmexperter har fel. The Island of Dr Moreau har en del fel, och man märker att produktionen kantats av problem. Filmen är dock en helt okej filmatisering av historien om Dr. Moreau, men originalet från 1932 är bra mycket bättre. 

2½ / 5

//Wilke

Rabid (1977)

Då ger vi oss än en gång in i David Cronenbergs (Naked Lunch, The Fly) grötiga värld. Vi pratar så kallad "Body horror". Cronenberg är en filmskapare som har en helt egen stil. Han blandar konstnärligt filmande och bra historieberättande med slem och snusk. 

Handling: En kvinna får en konstig slemmig grej i armhålan efter en motorcykelolycka och efterföljande operation. Hon får en törst efter blod och sprider sin blodtörst till alla hon kommer i kontakt med. Ska någon kunna stoppa henne? En epidemi hotar staden. 

Underhållande skräckfilm från Cronenbergs tidigare dagar. Dock föredrar jag nog både "Shivers" och "The Brood" som är från ungefär samma period.

2½ / 5

//Wilke

Robocop (1987)

                                              

Då var det dags för en klassiker jag faktiskt inte sett tidigare. Robocop är en science fiction/action från 1987 regisserad av Paul Verhoeven (Starship Troopers). I rollerna syns bland annat Peter Weller (Naked Lunch), Nancy Allen (Dressed To Kill), Miguel Ferrer (för mig känd som karaktären Albert i Twin Peaks) och Ray Wise (Leland i Twin Peaks). 

Handling: I ett samhälle inte allt för långt in i framtiden blir en polis snudd på ihjälskjuten av ett gäng kriminella, men han har tur och överlever. När han vaknar upp är han ombyggd till en robotpolis och måste stoppa det kriminella gänget som försökte döda honom. 

Man kan lätt tro att Robocop är en tramsig film, men precis som med Paul Verhoevens andra film "Starship Troopers" så gömmer sig massor med knivskarp samhällskritik i bakgrunden genom hela filmen. Robocop är en bra film. 

3½ / 5

//Wilke

Silver Bullet (1985)

Silver Bullet är en varulvsrysare från 1985 regisserad av Daniel Attias, som regisserat flera avsnitt av tv-serierna The Wire, The Killing, Alias och så vidare. Silver Bullet bygger på boken Cycle of the Wolf av Stephen King. I rollerna syns en hel del intressanta och bra skådespelare, där ibland Gary Busey (Fear and Loathing in Las Vegas, Lost Highway), Everett McGill (Big Ed i Twin Peaks), Corey Haim (The Lost Boys) och Terry O'Quinn (för mig känd som John Locke i tv-serien Lost). 

Handling: En pojke i rullstol och hans storasyster är de enda som förstått att deras lilla stad är under attack av en varulv. Ska någon tro på dem?

Silver Bullet är en mysig film, i klassisk Stephen King-anda som för tankarna till filmer som Det (1990) och Stand By Me. 

3/5

//Wilke

Salems Lot (1979)

Salems Lot är en miniserie om vampyrer från 1979 regisserad av tungviktaren Tobe Hooper (Motorsågsmassakern, Poltergeist). Serien bygger på boken "Staden som försvann" av Stephen King. I rollerna syns bland annat David Soul (Starsky & Hutch), James Mason (Lolita) och Kenneth McMillan (Dune). 

Handling: En författare och en skräckfilmsälskande tonåring är de enda som kan stoppa en epidemi av vampyrer som håller på att drabba den lilla staden Salems Lot. Ska dem lyckas?

Jag gillar vampyrfilmer, jag gillar Stephen King och jag gillar Tobe Hooper. Men när jag ska se hela den här miniserien i ett sträck så känns den faktiskt för långdragen. Jag tror Salems Lot gjort sig bättre som en film på 90 minuter istället för en miniserie på över 3 timmar. Underhållande, men för långdragen!

2½ / 5

//Wilke

Madhouse (1974)

Madhouse är en rysare från 1974 regisserad av Jim Clark. I rollerna syns bland annat Vincent Price (The Fly, Last Man on Earth) och Peter Cushing (Curse of Frankenstein, Star Wars). 

Handling: En skådespelare (Price), är känd för sin roll som Dr Death i en serie skräckfilmer. När hans vän (Cushing) övertalar honom att komma till Storbritannien och göra ännu en film så verkar karaktären Dr Death få ett eget liv, och mörda folk på riktigt. Är det Price som håller på att bli galen eller någon annan som utför morden?

Madhouse är en helt okej film från en tid då både Price och Cushings karriärer börjat gå utför. Madhouse är okej, men både Price och Cushing har gjort massvis med filmer som är bättre än denna. 

2/5

//Wilke

A Blade in the Dark (1983)

A Blade in the Dark är en giallo/slasher från 1983 regisserad av Lamberto Bava (Demons), som även är son till den italienska skräckmästaren Mario Bava (Black Sabbath, Black Sunday). I rollerna syns bland annat Andrea Occhipinti (The New York Ripper) och Lara Lamberti (Aenigma).

Handling: En musiker ska skriva ett soundtrack till en kommande skräckfilm. Han bosätter sig ute på vischan i ett fint, men öde hus för att få lite feeling. Dessvärre är en galen seriemördare ute efter honom och personerna i hans närhet. Vem är mördaren?

Spännande giallo, från genrens sista dagar. Giallo-filmen hade sin storhetstid i början på 1970-talet och var inte särskilt populär i början på 80-talet. Hatten av för Lamberto Bava som gjorde en spännande film. 

3/5

//Wilke

Conquest (1983)

 

Conquest är den italienska skräckfilmslegenden Lucio Fulci's (The Beyond, Zombie Flesh Eaters) bidrag till fantasy-genren. Hela filmen är filmad med någon slags speciallins till kamerorna, vilket ger filmen ett "dimmigt" utseende och som om inte det räckte så används extremt mycket rökmaskiner genom hela filmen. 

Handling: En barbar vid namn Ilias slår sig ihop med enstöringen Mace och ger sig ut på ett uppdrag att döda en ond häxa. Deras väg kantas av olika faror och monster. 

Conquest är underhållande, och atmosfärisk, men dialogen och karaktärerna är rätt dåligt skrivna om jag ska vara ärlig. Filmen innehåller mycket blod och inälvor i klassisk Fulci-anda, och det händer saker hela tiden, så den är absolut inte en långtråkig film. Det som drar ner betyget är just karaktärerna och deras repliker. Conquest är en film för dig som vill se något annorlunda från Lucio Fulci.

2½ / 5

//Wilke

The Fearless Vampire Killers (1967)

The Fearless Vampire Killers, eller "Dance of the Vampires" som den också är känd som, är en skräckkomedi från 1967 regisserad av Roman Polanski (Rosemary's Baby, The Ninth Gate). I rollerna syns bland annat Sharon Tate (mest känd för att hon mördades av Charles Mansons knarkarsekt), Jack MacGowran (Exorcisten) och Ferdy Mayne (Where Eagles Dare).

Handling: En expert på fladdermöss och hans fumlige assistent måste rädda en kvinna från Greve Von Krolocks slott. Slottet är dessvärre fullt med vampyrer. 

Jag har känt till The Fearless Vampire Killers länge, då punkbandet Bad Brains, som jag lyssnat på i säkert 14 år, har en låt med samma namn. Humorn i filmen domineras av så kallad slapstick, alltså samma humor som Charlie Chaplin, Peter Sellers (Rosa Pantern-filmerna) och Rowan Atkinson (Mr Bean) gjort sig kända för. Jag gillar tycker sånt är kul, men förstår att det är en föråldrad humorstil, som inte är så populär idag. I övrigt är filmen väldigt atmosfärisk, det är 1700-tal och mycket kostymer och rökmaskiner som gäller. 

3/5

//Wilke

A Lizard in a Womans Skin (1971)

A Lizard in a Womans Skin är en giallo från 1971 regisserad av Lucio Fulci (Zombie Flesh Eaters, The Beyond). Giallo är en italiensk typ av film som bäst beskrivs som en thriller/deckare med mycket våld och naket. 

Handling: En kvinna, som är dotter till en politiker, lever ett lugnt och uppstyrt liv. En natt drömmer hon att hon dödar sin granne, som i motsats till henne själv lever ett liv fyllt med droger och sex. När grannen visar sig ha dött på riktigt, precis som i kvinnans dröm, så blir det svårt att inte bli misstänkt för mordet. Vem är mördaren?

A Lizard in a Womans Skin är väldigt snyggt filmad. Mycket udda kameravinklar och klippningar som förstärker upplevelsen. Filmen är en bra giallo, men det finns ännu bättre filmer i genren. 

3/5

//Wilke

Twice-Told Tales (1963)

Twice-Told Tales är en skräckantologi från 1963 regisserad av Sidney Salkow (Last Man on Earth). I rollerna syns Vincent Price (The Fly, House on Haunted Hill) och Sebastian Cabot (kändast som rösten till Bagheera i Disneys Djungelboken). Twice-Told Tales är baserad på berättelser av författaren Nathaniel Hawthorne.

Handling:
1. I den första berättelsen får vi följa en doktor (Cabot) och hans vän (Price), som upptäcker en vätska som gör dig ung igen. När de testar vätskan på doktorns avlidna fru får det inte så roliga konsekvenser.

2. I den andra berättelsen blir en tjej och en kille kära i varandra, problemet är att tjejen har en underlig åkomma som gör att allt som nuddar henne dör.

3. I den tredje berättelsen får vi följa en man (Price), som återvänder till sitt barndomshem för att leta rätt på något värdefullt som gömts i huset. Spöken raggar på hans fru och ett ondskefullt skelett är ute efter honom.

Den första berättelsen var filmens bästa del, den andra berättelsen var långtråkig och den tredje var okej. Vincent Price briljerar i sina roller som vanligt, men det räcker tyvärr inte för att rädda "Twice-Told Tales". För mycket kärlekshistorier, för lite skräck.

2/5

//Wilke

City of the Dead (1960)

City of the Dead, även känd som "Horror Hotel", är en ockult rysare från 1960 regisserad av John Moxey. I rollerna syns bland annat Christopher Lee (Horror of Dracula, Sagan om Ringen).

Handling: En student som forskar om 1600-talets häxprocess besöker en liten stad som präglats av häxbränningar och satanistiska sällskap. Det visar sig att staden fortfarande praktiserar svart magi och att de inte är särskilt stora beundrare av utbölingar.

City of the Dead är en riktigt mysig film. Scenografin är kuslig, gotisk och varje scen i filmen är full av rök från rökmaskiner. Tankarna far lite till filmer som John Carpenters "In the Mouth of Madness" eller "The Wicker Man". Jättebra!

4/5

//Wilke

The Flesh and the Fiends (1960)

The Flesh and the Fiends är en verklighetsbaserad dramarysare från 1960 regisserad av John Gilling (The Pleague of the Zombies). I rollerna syns Peter Cushing (Curse of Frankenstein, Star Wars), en ung Donald Pleasence (känd som Loomis i Halloween), Billie Whitelaw (barnflickan i Omen som skyddar ungjäveln) och John Carney (Jason and the Argonauts).

Handling: Vi får följa en doktor som håller på att utbilda nya doktorer och är i behov av människokroppar. Dock är det inte vilka personer som helst som förser honom med kroppar, utan seriemördarna Hare och Burke. Mördarna börjar dessutom att sikta in sig på personer i doktorns närhet.

The Flesh and the Fiends är en välskriven film. Alla skådespelare gör bra insatser, men Cushing (doktorn) och Pleasence (en av seriemördarna) briljerar verkligen. Filmen bygger på den verkliga historien om seriemördarna Hare och Burke som sålde lik till en doktor i 1800-talets Skottland. Jag gillade verkligen The Flesh and the Fiends, men den tappade tempot mot slutet, när viktiga karaktärer plötsligt försvann. Dock en underskattad film som förtjänar mer uppmärksamhet!

3½ / 5

//Wilke

VIY - Prästseminariets likvaka (1967)

VIY, alternativt VIJ eller Prästseminariets likvaka är den första skräckfilmen som producerades i Sovjetunionen. För regi står Konstantin Ershov och Georgiy Kropachyov. Filmen är baserad på en berättelse från boken "Mirgorod" av Nikolai Gogol från 1835.

Handling: En präst ska spendera tre nätter i en gammal kyrka tillsammans med ett lik som förmodligen är besatt av djävulen. Ska han överleva?

VIY är intressant på flera plan. De ryska filmer jag sett tidigare har haft en berättarstil som jag ibland kan tycka är ganska svår att begripa, VIY är där emot en väldigt lätt film att se, berättad som man som västerlänning är van vid att en historia berättas. VIY är även rätt så läskig faktiskt, och tankarna far till filmer som "Exorcisten". Jag gillade den starkt! Stilbildande på många sätt.

4/5

//Wilke

Color Out of Space (2019)

Color Out of Space är en science fiction-rysare från 2019 regisserad av Richard Stanley (Hardware). I rollerna syns bland annat Nicolas Cage (Leaving Las Vegas, Wild at Heart). Color Out of Space är baserad på en berättelse av H.P. Lovecraft.

Handling: En familj börjar sakta förändras efter att en meteorit slagit ner i deras trädgård. Vad är det egentligen som håller på att hända?

Jag har velat se den här filmen enda sedan jag hörde talas om den för kanske 8-10 månader sedan, så väntan har varit lång. Till min glädje vägde den upp till mina förväntningar. Color Out of Space är full med små fiffiga referenser, som den som gillar Lovecraft kommer gilla. Filmen balanserar perfekt mellan en grötig "body-horror" och en psykologisk rysare, utan att luta för mycket åt något håll. Se den!

4/5

//Wilke

Jason and the Argonauts (1963)

Jason and the Argonauts är en fantasy/äventyrsfilm från 1963 regisserad av Don Chaffey (One Million Years B.C.). I rollerna syns bland annat Michael Gwynn (Village of the Damned) och Nancy Kovack (Diary of a Mad Man). För specialeffekterna står legenden Ray Harryhausen (Clash of the Titans).

Handling: I antikens Grekland får Jason i uppdrag att hitta ett gyllene fårskinn. Vägen till det gyllene skinnet kantas av många faror, eller vad sägs om levande statyer, havsgudar, demoner och en hydra?

Jason and the Argonauts är en enkel film att se. Den är underhållande från början till slut, och Harryhausens stop motion-effekter är ren njutning att se.

3½ / 5

//Wilke

Total Recall (1990)

Total Recall är en science fiction från 1990 regisserad av Paul Verhoeven (Starship Troopers, Robocop). I rollerna syns bland annat Arnold Schwartzenegger (Terminator, Predator osv), Rachel Ticotin (Falling Down) och Michael Ironside (Starship Troopers, Scanners).

Handling: I framtiden lanserar ett nytt företag som kallar sig Recall en tjänst som typ går ut på att man lägger sig i en maskin och får uppleva en förutbestämd semester i en form av dröm. Schwartzenegger kontaktar företaget och vill uppleva ett äventyr, men något går snett, och nu vet vi inte om det som sker är en "dröm" i maskinen, eller på riktigt. Det blir en vild resa med aliens, mutanter och hemliga agenter.

Bra film, men jag hade nog lite väl höga förhoppningar på den, eftersom jag älskar Verhoevens andra film "Starship Troopers".

3/5

//Wilke

The Wicker Man (2006)

The Wicker Man är en utskälld remake från 2006 regisserad av Neil LaBute (Lakeview Terrace). I rollerna syns bland annat Nicolas Cage (Wild At Heart) och Ellen Burstyn (för mig känd som mamman i Exorcisten).

Handling: En polis anländer till en isolerad ö för att leta reda på en liten flicka som försvunnit. När han kommer fram till ön inser han att de som bor där är djupt religiösa och utövar någon slags amish-natur-religion. Vad har hänt med flickan?

Jag är medveten om att den här remaken är utskälld och avskydd i filmens värld. Skådespelarinsatserna är under stundom bedrövliga, och datoranimerade effekter, är nästan alltid ett minus i min bok. The Wicker Man från 2006 är trots dess många fel och brister inte en tråkig film. Handlingen berättas precis som jag minns den från originalet, och jag kommer på mig själv med att skratta till åt en del lustigheter i dialogen. Om detta är ett medvetet humoristiskt drag låter jag vara osagt. Originalet är så klart bättre, men remaken är inte så hemsk som ryktet säger, den är inte bra, men den är inte tråkig heller.

2½ / 5

//Wilke

Man Bites Dog (1992)

Man Bites Dog är en belgisk, mycket våldsam, nattsvart komedi från 1992. För regi står Remy Belvaux, Andre' Bonzel och Benoit Poelvoorde. De tre regissörerna spelar även huvudrollerna i filmen.

Handling: Ett filmteam följer med och dokumenterar en seriemördares vardag. Snart finner de sig medskyldiga till hans brott.

Jag gillade Man Bites Dog, det är en väldigt rå och realistisk film, samtidigt som allt våld och mörker kontras med en bisarr humor. Valet att göra den svartvit stärker även Man Bites Dogs realism. Det känns som att Tarantino skulle kunna vara inspirerad av denna film.

3/5

//Wilke