Motivational Growth (2013)

Motivational Growth är en väldigt annorlunda psykologisk drama/skräck/komedi regisserad av Don Thacker. I huvudrollerna ser vi skräcklegenden Jeffrey Combs (Re-Animator, The Frighteners) och den för mig okända Adrian DiGiovanni. 

Handling: Efter att en arbetslös, isolerad mans TV gått sönder så inleder mannen en vänskap med en klump mögel som pratar. Kan möglet hjälpa honom att få ordning på sitt liv? 

Motivational Growth är som en blandning av Basket Case, Videodrome och någon urspårad komedi. Filmen är psykologisk, men inte på ett jobbigt sätt. Man känner för relationen mellan mannen och möglet, och filmen hoppar ganska mycket mellan olika genrer. Jag tyckte om den, Motivational Growth är en klart underskattad film.

3½ / 5

//Wilke

The Hills Have Eyes 2 (1984)

The Hills Have Eyes 2 är Wes Craven's (Terror på Elm Street, Scream, Last House on the Left) uppföljare på sin egen klassiker från 1977. I rollerna syns bland annat Michael Berryman (The Hills Have Eyes, Gökboet). 

Handling: Ett gäng ungdomar som ska delta i ett motorcykelrace blir strandsatta i öknen och träffar på den inavlade kannibalfamiljen från förra filmen.

The Hills Have Eyes 2 lyckas tyvärr inte återskapa den spännande stämning som återfinns i den första filmen. Både Wes Craven och en del av skådespelarna har i efterhand uttryckt missnöje med hur filmen blev, och jag förstår dem. Det jag kommer minnas från den här filmen är den blinda karaktären som hela filmen ramlar omkring med händerna utsträckta som en gammal mumie och drar skämt om att inte kunna se. 

2/5

//Wilke

Maniac (1980)

Maniac är en slasher från 1980 regisserad av William Lustig (Maniac Cop). I rollerna syns bland annat Joe Spinnel (Rocky), Caroline Munro (Dr Phibes Rises Again) och i en mindre roll ser vi specialeffekts-legenden Tom Savini (Dawn of the Dead, Friday the 13th).

Handling: Vi får följa en djupt störd seriemördare som utgör sig för att vara en konstnär. Ska någon förstå vem han egentligen är innan det är för sent?

Jag gillar överlag slasher's, det som dock är ett återkommande problem för genren är att handlingen ofta bygger på tonåriga huvudpersoner som man som tittare inte känner något för. Här vänder Maniac helt på konceptet. Vi vet från första början vem som är seriemördaren, och han är huvudrollen. Vi får se han skifta mellan en våldsam psykopat och en trevlig, konstintresserad man som rör sig i New Yorks kulturliv. Mycket bra!

4/5

//Wilke