Blue Velvet (1986)

Favoriten David Lynch gick tyvärr bort här om veckan, och tanken slog mig att det är dags att se om de filmer jag inte sett på åratal. Blue Velvet är Lynchs fjärde långfilm från 1986 och beskrivs bäst som en psykologisk mysterie-thriller. I rollerna syns bland annat Kyle MacLachlan (Twin Peaks), Laura Dern (Jurassic Park) och Dennis Hopper (Motorsågsmassakern 2). 

Handling: En ung man (MacLachlan) hittar ett avhugget öra. Han kontaktar en polis, vars dotter (Dern) har hört sin pappa tala om att örat kan ha något att göra med en sångerska. Tillsammans ska de två ungdomarna försöka lista ut mysteriet med örat och de dras in i en farlig värld. 

Blue Velvet känns lite som en generalrepetition inför Lynch senare mästerverk, tv-serien Twin Peaks. Bäst är dock Dennis Hopper som den spritt språngande galne gangstern Frank. Spännande, stämningsfull och perfekt mystisk. 

Vila i frid, David Lynch! 

4/5

//Wilke

Vertigo (1958)

Vertigo, eller "Studie i Brott" som den lanserades som i Sverige, är en mysterie-drama-thriller från 1958 regisserad av Alfred Hitchcock (Psycho). I rollerna syns James Stewart (Anatomy of a Murder) och Kim Novak. 

Handling: En höjdrädd före detta polis blir kär i tjejen han fått i uppdrag att förfölja. En märklig och mystisk historia tar vid. 

"Vertigo" är den fjärde Hitchcock-filmen jag ser. Jag förstår faktiskt inte varför den kallas ett mästerverk. Den var bra, stundvis spännande men ibland kändes den även långdragen. Jag tycker inte att Vertigo spelar i samma liga som Psycho, The Birds och Rear Window som jag sett tidigare. 

3/5

//Wilke

Salo, or the 120 days of Sodom (1975)

Salo, eller Sodoms 120 Dagar är en kontroversiell italiensk dramafilm från 1975 som innehåller en hel del våld, avföring och naket. För regi stod Pier Paolo Pasolini (Nights of Cabiria), som mördades efter att filmen slutförts. "Salo" bygger på mannen som namngett Sadismen, Markis De Sade's ökända bok "De 120 dagarna i Sodom". 

Handling: I Mussolinis Italien tvingar ett gäng fascister 18 ungdomar att göra allt som dom önskar. 

Jag har tidigare läst ungefär en fjärdedel av boken som den här filmen bygger på. I filmen har handlingen flyttats från 1700-talets Frankrike till fascismens italien. Den franska adeln har bytts ut mot italienska fascister. Många hävdar att boken är en kritik mot den franska adeln, så då antar jag att man kan tolka filmen som en kritik mot fascismen?  

Oavsett budskap så är "Salo" en unik film, och jag förstår varför den fått det rykte den har. Filmen innehåller bland annat scener med sexuella övergrepp och scener där folk äter bajs. Sådan tur är så är ingenting på riktigt, och de grövsta scenerna är filmade på ett sätt så att man faktiskt inte ser så mycket. 

Intresset för den här filmen är lite som intresset för "Cannibal Holocaust". Filmens rykte och "lore" är nog större än filmen själv. Jag vet inte om den var jättebra, men intressant var det att se en film som är så omtalad. 

2,5/5

//Wilke

Nosferatu (2024)

Jag hängde på låset och gick och kollade på nya Nosferatu dagen den släpptes i Sverige. För regi står Robert Eggers (The VVitch, The Lighthouse) och i rollerna syns bland annat Willem Dafoe (The Lighthouse, Spiderman), Lily-Rose Depp (Tusk) och Bill Skarsgård (It). Om det är någon som skulle göra en Noferatu-film, så är det Eggers, har jag sagt under det gångna året. 

Noferatu, bygger som bekant på Bram Stokers Dracula, men namnen på karaktärerna och filmen ändrades första gången berättelsen skulle filmatiseras 1922, efter att familjen Stoker hotat med stämning. 

Handling: En ung mäklare reser till Transylvanien för att sälja ett gammalt hus i Tyskland till en ond greve, som råkar vara vampyr. 

Jag gillade att Bill Skarsgård gör sin egen Greve Orlok, utan att försöka kopiera Max Schreck eller Klaus Kinski som spelat karaktären tidigare. Jag gillade även Lily Rose-Depps skådespelarinsats som förde tankarna stundvis till filmen Possesion. Bäst var Willem Dafoe som Van Helsing-karaktären Von Franz. 

Jag gillade även hur de slagit ihop Renfield-karaktären Knock med mäklarens chef. 

Eggers Nosferatu är inte lika psykologiskt intensiv som The Lighthouse eller The VVitch, utan den är mer en spännande, mysig, gotisk dramarysare. 

4/5

//Wilke