Deranged (1974)

Deranged är en skräckfilm från 1974 regisserad av Jeff Gillen och Allan Ormsby (som bland annat skrivit manus till "Dead of Night"). I rollerna syns bland annat Roberts Blossom (Slaughterhouse 5, Ensam Hemma, Christine).

Handling: Deranged kretsar kring den sanna historien om mördaren och kannibalen Ed Gein, men med ett fingerat namn. 

En intressant sak är att Deranged är från samma år som den mycket kändare filmen Motorsågsmassakern, som även den bygger på den verkliga mördaren Ed Gein. Jag trodde först att Deranged kanske lånat middagsscenen från Motorsågsmassakern, men blev sedan förvånad när jag läste att Deranged faktiskt hade premiär 8 månader innan Motorsågsmassakern. Kan det vara så att Motorsågsmassakern lånat scenen från Deranged? Eller är allt bara en slump?

Deranged har en realistisk, sunkig känsla, som förstärks av att en berättare bryter den så kallade tredje väggen och talar till dig som ser filmen. Filmen musiksätts med sorgsna religiösa psalmer och handlingen är åtminstone genom filmens två första tredjedelar väldigt trogen den sanna historien. Jag gillade Deranged!

4/5

//Wilke

Beyond the Darkness (1979)

Beyond the Darkness är en grötig italiensk skräckfilm från 1979 regisserad av Joe D'Amato (Antropophagus, Emanuelle and the Last Cannibals). I rollerna syns bland annat Franca Stoppi (The Other Hell).

Handling: En kille (som ser ut som en ung Elvis Presley) gillar att stoppa upp djur. Nu börjar han att döda och stoppa upp människor tillsammans med sitt konstiga hembiträde. 

Beyond the Darkness är en skräckfilm som innehåller mycket inälvor och blod. Filmens handling får mig att tänka på (den mycket hemskare) Nekromantik och även Burial Ground i viss mån. En bra film för dig som inte är lätt äcklad.

3/5

//Wilke

The Black Cat (1981)

The Black Cat är en rysare från 1981, regisserad av den italienska skräckmästaren Lucio Fulci (Zombie Flesh Eaters, The Beyond). I rollerna syns bland annat David Warbeck (The Beyond), Mimsy Farmer (The Perfume of the Lady in Black) och Patrick Magee (för mig känd som författaren i A Clockwork Orange).

Handling: En professor med psykiska krafter, och förmågan att tala med dem döda, använder en katt för att döda folk.

The Black Cat är baserad på den kända berättelsen med samma namn av Edgar Allan Poe. Filmen är atmosfärisk och spännande, men innehåller också såklart de våldsamma element som Lucio Fulci är känd för. Patrick Magee gör en väldigt bra skådespelarinsats. En underskattad film!

3.5/5

//Wilke

The Return of Count Yorga (1971)

The Return of Count Yorga är den andra och sista filmen om den bulgariske vampyren Count Yorga. För regi står åter igen Bob Kelljan (Count Yorga, Vampire) och i rollerna syns Robert Quarry (Dr Phibes Rises Again) och Roger Perry (The Six Million Dollar Man). 

Handling: Count Yorga fortsätter att sprida skräck omkring sig. Den här gången har han tänkt skaffa sig en ny fru. 

The Return of Count Yorga är överlag en bra uppföljare. Det är fler vampyrer än föregångaren och filmen känns ännu mer lik en Hammer-produktion än originalet. Jag gillade även referensen till "The Vampire Lovers". Handlingen är dock inte lika stark, och det sänker betyget lite.

3/5

//Wilke

Cannibal Apocalypse (1980)

Cannibal Apocalypse är en italiensk "video nastie" från 1980. För regi står Antonio Marghereti (Yor: The Hunter from the Future) och i rollerna syns John Saxon (Nightmare on Elm Street), Giovanni Lombardo Radice (Cannibal Ferox) och Cinzia De Carolis (för mig känd som barnet i Cat O' Nine Tails). 

Handling: Under Vietnamkriget blir en US-amerikansk soldat biten av kannibaler. Hemma i USA så börjar han själv utveckla kannibalistiska ambitioner som eskalerar när han träffar sin gamla militärkompis Charles Bukowski (haha, japp). 

Det jag gillade med Cannibal Apocalypse var karaktärerna och specialeffekterna. Det som sänker filmens betyg är en del så kallade "plot holes", som till exempel, varför blir vissa karaktärer kannibaler på en gång efter de har blivit bitna, medans andra (som huvudpersonerna till exempel) tar flera år innan de tillslut börjar bitas. Det känns även som filmen glömde bort kannibaltemat i slutet och de sista 30 minuterna kändes mer som en actionfilm. Trots det så är Cannibal Apocalypse underhållande. 

3/5

//Wilke 

The Slayer (1982)

The Slayer är en skräckfilm från 1982 regisserad av J.S. Cardone. Enligt vissa källor så ska filmen fungerat som inspiration till "Nightmare on Elm Street", detta är dock omdiskuterat. 

Handling: Fyra personer ska spendera sin semester i ett sommarhus på en avlägsen ö. Dessvärre blir det ingen trevlig semester eftersom en demon är ute efter dem. 

Det finns både positiva och negativa saker att säga om The Slayer. Jag gillade platsen filmen utspelar sig på, en avlägsen ö är ett skrämmande koncept, jag gillade de kreativa dödsscenerna och jag gillade (stundtals) atmosfären i filmen. Det negativa med The Slayer var att man i princip aldrig fick se monstret mer än 1 minut i slutet på filmen. Jag gillade inte heller hur atmosfären ibland inte ledde till någonting spännande alls. Ett exempel: I en scen står en man och rakar sig, och spännande musik maler på i bakgrunden, helt plötsligt råkar han skära sig med rakhyveln och musiken blir obehaglig, sedan händer ingenting mer. Det var bara en man som råkade skära sig med rakhyveln. Trots detta, och ett dåligt slut som jag inte vill spoila, så var filmen ändå underhållande och stundvis spännande.

3/5

//Wilke

The Prey (1983)

The Prey är en slasher från 1983 regisserad av Edwin Brown, som efter den här filmen verkar ha övergett sina ambitioner till att göra riktig film, och istället gått vidare till att enbart regissera pornografi. 

Handling: Ett gäng ungdomar är ute i naturen på hajk. Vad de inte vet är att de är förföljda av en mördare. 

The Prey lider av många problem. Början av filmen är lovande men sedan följer cirka 1 timme av att karaktärerna bara går runt och småpratar med varandra i skogen utan att något egentligen händer. Allt avslutas hastigt och när man tillslut får se mördarens ansikte, så är mördarens utseende ingenting speciellt. Jag är även mycket tveksam till att alla djur som dyker upp i filmen, faktiskt återfinns i den nordamerikanska naturen. 

1/5

//Wilke

The Cat o' Nine Tails (1971)

The Cat o' Nine Tails är en giallo regisserad av den italienska skräckmästaren Dario Argento (Suspiria). Giallo är en italiensk genre som bäst beskrivs som en väldigt våldsam deckare. 

Handling: En blind man och en journalist går samman för att försöka stoppa en seriemördare, efter att de förstått att en olycka på en tågstation i själva verket var ett mord. 

The Cat o' Nine Tails är i skrivande stund den bästa giallon jag sett från Dario Argento's katalog. Filmen är spännande från början till slut och man känner verkligen för karaktärerna. Jättebra!

4/5

//Wilke

The Gruesome Twosome (1967)

The Gruesome Twosome är en skräckfilm regisserad av "The Godfather of Gore" Herschell Gordon Lewis (Blood Feast). 

Handling: En gammal mamma och hennes special edition-son driver en butik som säljer peruker. Dessvärre tillverkas perukerna av hår från unga kvinnor som mamman och sonen mördar.

Herschell Gordon Lewis regisserade inga välgjorda filmer. Han jobbade snabbt, och blev känd för att han ersatte bristen på handling med blod och inälvor. Skådespeleriet är horribelt och klippningen av filmen är riktigt dålig. Samtidigt gör detta haveri att filmen blir underhållande. The Gruesome Twosome är långt från Lewis bästa film, men det är så dåligt att det blir roligt.

2.5/5

//Wilke

Count Yorga, Vampire (1970)

Count Yorga, Vampire, eller "Vampyrernas Blodiga Borg" som den lanserades som i Sverige, är en rysare från 1970 regisserad av Bob Kelljan (Scream Blacula Scream). I rollerna syns bland annat Robert Quarry (Dr Phibes Rises Again) och Roger Perry (The Six Million Dollar Man). 

Handling: Den bulgariske vampyren Greve Yorga sprider skräck i USA. Kommer någon verkligen tro på berättelserna om att en vampyr är lös?

Filmen utspelar sig på 1970-talet, vilket gör att tankarna far till filmer som "Dracula A.D.". Count Yorga, Vampire känns som en brygga mellan Hammer's gotiska rysare och 1970-talets slashers. Filmen håller en hög kvalitet för att vara en B-skräckfilm med låg budget. Se den om du gillar vampyrfilmer! Bra dialog också.

3.5/5

//Wilke

Trauma (1993)

Trauma är en rysare/giallo från 1993 regisserad av legenden Dario Argento (Suspiria). I rollerna syns bland annat hans dotter Asia Argento (Land of the Dead) och Piper Laurie (för mig känd som karaktären Catherine i Twin Peaks). 

Handling: En ung tjej med psykiska problem träffar en ung man som vill hjälpa henne. Tjejen har bevittnat ett mord, och det verkar som att mördaren även är ute efter henne. 

"Någonstans långt inne i filmen, finns det en bra giallo som försöker ta sig ut" skrev en recensent om den här filmen, och jag är beredd att hålla med. Grunden i handlingen är bra, en del scener är väldigt stämningsfulla och de praktiska effekterna ser riktigt bra ut. Dessvärre dras Trauma's betyg ner av uselt skådespel från den manliga huvudrollen, för spretig handling och för ojämn stämning. Argento's äldre filmer spelar i en helt annan liga.

2.5/5

//Wilke

Squid Game (2021)

När folk tjatar på en, att man måste se en film eller serie, så är det lätt att bli tjurig och vägra titta, bara för sakens skull. Men ibland tar man ändå sitt förnuft till fånga och ger filmen eller serien en chans. 

"Squid Game" är en ultravåldsam mysterie-drama-thriller från Korea, regisserad av Hwang Dong-Hyuk. TV-serien är i skrivande stund, den mest streamade serien någonsin. 

Handling: 456 hårt skuldsatta personer, deltar i ett "spel" på liv och död. Förlorar man i detta spel så mördas man. Vinner man, så blir man ekonomiskt oberoende för resten av sitt liv. Bara en person kan vinna. Vem är det som arrangerar spelet? Var äger spelet rum? Vem kommer leva och vem kommer dö?

Jag är verkligen glad att jag gav efter och såg "Squid Game". Serien har ett tydligt anti-kapitalistiskt budskap och innehåller en stor portion samhällskritik, vilket en del mindre begåvade US-amerikanska tittare verkat missa. Den surrealistiska miljön är spännande och man känner verkligen med karaktärerna. Det enda jag kan klaga på är att serien lämnar en med ganska många obesvarade frågor. Dock känns en uppföljare samtidigt överflödig. 

Väldigt spännande! Jag strecksåg allting på två dagar.

4/5

//Wilke

Sleepaway Camp (1983)

Sleepaway Camp är en slasher från 1983 regisserad av Robert Hiltzik. I rollerna syns bland annat Mike Kellin (Midnight Express). 

Handling: Ett gäng ungdomar, med relationsproblem, är på sommarläger. Dessvärre besöks lägret även av en mördare. 

I svallvågorna av den populära rysaren "Fredag Den 13:e" så kom det en hel uppsjö med filmer som utspelade sig i liknande miljöer och med en liknande handling. Sleepaway Camp är en av de kändare av dessa filmer. Det bästa med Sleepaway Camp var specialeffekterna som faktiskt var riktigt bra. Det sämsta var att man halvvägs in i filmen redan listat ut vem mördaren var. Slutet och twisten var inte heller någon höjdare. 

2/5

//Wilke

Halloween Kills (2021)

Igår var jag på Sverigepremiären av den andra filmen i ordningen i den nya Halloween-trilogin. För regi står David Gordon Green som även regisserade den förra filmen, Halloween (2018). I rollerna ser vi bland annat Jamie Lee Curtis (Halloween, The Fog) och Judy Greer (Jurassic World).

Handling: Seriemördaren Michael Myers överlevde oturligt nog branden som avslutade förra filmen. Laurie Strode ligger på sjukhus, svårt skadad samtidigt som Myers påbörjar sin vandring mot sjukhuset. Ett aggressivt medborgargarde tänker dock ta lagen i egna händer och stoppa Myers en gång för alla. 

Positivt: Precis som i förra filmen så är det mycket hintar till originalet från 1970-talet. Det refereras även till del 2 och del 3 i originalserien. Det är samma ljudeffekter och musik vilket skapar en liknande stämning. Halloween Kills lyckas även att få mig att bry mig om karaktärer, även om de bara varit med i filmen i 10 minuter, vilket är ett plus. Mycket blod är också trevligt. 

Negativt: För mycket action och för lite dialog. För lite Jamie Lee Curtis. 

En bra film, men jag tycker nog att föregångaren var snäppet vassare. 

3/5

//Wilke

What Ever Happened to Baby Jane? (1962)

What Ever Happened to Baby Jane? är en thriller/dramarysare från 1962 regisserad av Robert Aldrich (The Dirty Dozen). I rollerna syns Bette Davis (All About Eve) och Joan Crawford (Strait-Jacket, The Damned Dont Cry).

Handling: Filmen kretsar kring två systrar. Den ene var en gång i tiden en framgångsrik barnskådespelare som  numera är bortglömd. Den andra slog igenom som skådespelare i vuxen ålder men fick efter en märklig händelse sin karriär förstörd och hamnade i rullstol. Nu bor dom tillsammans och den ene systern börjar bli allt mer alkoholiserad, sadistisk och kontrollerande. 

What Ever Happened to Baby Jane? är en spännande thriller centrerad kring de två systrarnas karaktärer. Filmen har utan tvekan fungerat som inspirationskälla för Stephen Kings Lida. Både Davis och Crawford gör lysande skådespelarinsatser. En bra film. 

3/5

//Wilke

Dune (2021)

Då var det dags för den efterlängtade science fiction-filmen Dune från 2021. För regi står Denis Villeneuve och i rollerna syns bland annat Timothée Chalamet (Interstellar), Rebecca Ferguson (Doctor Sleep) och Stellan Skarsgård (Pirates of the Caribbean).

Handling: En ung prins reser till ökenplaneten Arrakis där hans familj Atreides fått i uppdrag att ta över skördandet av en värdefull mystisk krydda. Den konkurrerande mäktiga "familjen" Harkonnen och deras militärapparat är dock minst lika intresserade av kryddan. 

Jag har tidigare uppskattat David Lynch version av Dune från 1984, men haft problem med hur sönderklippt den filmen var, vilket ibland gjorde att handlingen blev obegriplig. Dune från 2021 håller en bra röd tråd och lyckas med det som Lynch film tyvärr inte lyckades med 1984. 

Det bästa med Dune (2021) är den fantastiska dialogen, stämningen och att man faktiskt bryr sig om karaktärerna. Det är inte lika mycket fokus på action och explosioner som i en typisk science fiction. Stellan Skarsgård var riktigt äcklig (och briljant) som filmens skurk.

Dune var jättebra!

4/5

//Wilke

Child's Play (1988)

Child's Play, eller "Den Onda Dockan" som den lanserades som som i Sverige, är en klassisk slasher från 1988. För regi står Tom Holland (Fright Night, Thinner) och i rollerna syns bland annat Chris Sarandon (rösten till Jack Skellington i Nightmare Before Christmas) och Brad Dourif (Gökboet, Dune).

Handling: En kriminell mans själ fastnar i dockan Chucky, som fortsätter den kriminelle mannens våldsamma bana. Ett barn inser att dockan är ond, men vem ska tro honom?

Jag måste faktiskt erkänna att jag inte sett Child's Play tidigare. Självklart har jag känt till filmen enda sedan jag blev intresserad av skräckfilm i de tidiga tonåren, men av någon anledning har den fallit mellan stolarna. Jag ser alltså Child's Play för första gången, utan någon nostalgi.

Handlingsmässigt så förs tankarna till klassikern "Invaders from Mars" från 1953, där ett barn bevittnar en invasion från rymden och måste övertyga de vuxna om den pågående faran. Det är mycket action, en del referenser till andra skräckfilmer och snygga, praktiska effekter. Inget jätteoriginellt, men fortfarande en bra film, som blivit ansiktet utåt för skräckfilmer om elaka dockor. 

3½ / 5

//Wilke

Freaks (1932)

Freaks är en dramarysare från 1932 regisserad av Tod Browning (Dracula). I rollerna syns Leila Hyams (Island of Lost Souls), Olga Baclanova (The Man Who Laughs) och flera stycken skådespelare med olika kroppsliga defekter som faktiskt jobbade på så kallade "Freak Shows" på riktigt. På bilden här uppe syns till exempel Johnny Eck, en man som inte hade någon underkropp.

Handling: Filmen utspelar sig på en så kallad "Freak Show". En elak kvinna (utan kroppsliga defekter) försöker förföra och döda en kortväxt man för att komma åt hans förmögenhet.

Freaks är en fantastisk film. Ett tidsdokument från en svunnen tid. Regissören Browning väljer att framställa de "normala" som onda och giriga medans "freaksen" är de goda och mänskliga. Detta känns som ett budskap som är långt före sin egen tid, då jag tror att de flesta som gick för att se Freaks på bio 1932, gjorde det för att de ville se kroppsliga defekter. 

4/5

//Wilke

Glass (2019)

Denna recension kommer vara svår att göra utan att spoila vissa saker från filmerna Unbreakable och Split. Har du inte sett dessa två filmer, så gör det innan du läser den här recensionen. 

Glass är en thriller från 2019, regisserad av M. Night Shyamalan (Sjätte Sinnet, The Visit). Glass utspelar sig i samma universum som filmerna Unbreakable (2000) och Split (2016). I rollerna syns bland annat Bruce Willis (12 Monkeys), Samuel L Jackson (Pulp Fiction) och James McAvoy (Split). 

Handling: Den övernaturligt starke mannen David (från Unbreakable) blir tillfångatagen tillsammans med massmördaren Elijah (Unbreakable) och den svårt sjuke mördaren Dennis (Split) vars hjärna huserar 38 olika personligheter som inte alltid kommer överens. Är det så att dessa 3 herrar har övernaturliga krafter, eller är det bara tillfälligheter?

Jag gillade Glass! I mitt tycke var filmen bättre än Unbreakable men sämre än Split. Underhållande. James McAvoy's skådespelarinsats är kanon. 

3/5

//Wilke 

Motivational Growth (2013)

Motivational Growth är en väldigt annorlunda psykologisk drama/skräck/komedi regisserad av Don Thacker. I huvudrollerna ser vi skräcklegenden Jeffrey Combs (Re-Animator, The Frighteners) och den för mig okända Adrian DiGiovanni. 

Handling: Efter att en arbetslös, isolerad mans TV gått sönder så inleder mannen en vänskap med en klump mögel som pratar. Kan möglet hjälpa honom att få ordning på sitt liv? 

Motivational Growth är som en blandning av Basket Case, Videodrome och någon urspårad komedi. Filmen är psykologisk, men inte på ett jobbigt sätt. Man känner för relationen mellan mannen och möglet, och filmen hoppar ganska mycket mellan olika genrer. Jag tyckte om den, Motivational Growth är en klart underskattad film.

3½ / 5

//Wilke

The Hills Have Eyes 2 (1984)

The Hills Have Eyes 2 är Wes Craven's (Terror på Elm Street, Scream, Last House on the Left) uppföljare på sin egen klassiker från 1977. I rollerna syns bland annat Michael Berryman (The Hills Have Eyes, Gökboet). 

Handling: Ett gäng ungdomar som ska delta i ett motorcykelrace blir strandsatta i öknen och träffar på den inavlade kannibalfamiljen från förra filmen.

The Hills Have Eyes 2 lyckas tyvärr inte återskapa den spännande stämning som återfinns i den första filmen. Både Wes Craven och en del av skådespelarna har i efterhand uttryckt missnöje med hur filmen blev, och jag förstår dem. Det jag kommer minnas från den här filmen är den blinda karaktären som hela filmen ramlar omkring med händerna utsträckta som en gammal mumie och drar skämt om att inte kunna se. 

2/5

//Wilke

Maniac (1980)

Maniac är en slasher från 1980 regisserad av William Lustig (Maniac Cop). I rollerna syns bland annat Joe Spinnel (Rocky), Caroline Munro (Dr Phibes Rises Again) och i en mindre roll ser vi specialeffekts-legenden Tom Savini (Dawn of the Dead, Friday the 13th).

Handling: Vi får följa en djupt störd seriemördare som utgör sig för att vara en konstnär. Ska någon förstå vem han egentligen är innan det är för sent?

Jag gillar överlag slasher's, det som dock är ett återkommande problem för genren är att handlingen ofta bygger på tonåriga huvudpersoner som man som tittare inte känner något för. Här vänder Maniac helt på konceptet. Vi vet från första början vem som är seriemördaren, och han är huvudrollen. Vi får se han skifta mellan en våldsam psykopat och en trevlig, konstintresserad man som rör sig i New Yorks kulturliv. Mycket bra!

4/5

//Wilke

The Mephisto Waltz (1971)

The Mephisto Waltz är en lite bortglömd rysare från 1971 regisserad av Paul Wendkos (regissör till flera avsnitt av den klassiska science fiction-serien The Invaders). I rollerna syns bland annat Alan Alda (M*A*S*H), Jacqueline Bisset (Casino Royale) och Barbara Parkins (Asylum). 

Handling: En döende satanist blir vän med en ung musiker. Satanistens plan är att överföra sin egen själ till den unge musikerns kropp. Musikerns flickvän anar att något inte står rätt till. Kommer hon kunna stoppa satanisten innan det är för sent?

The Mephisto Waltz är uppenbart en film som inspirerats av Rosemary's Baby. Det känns som att filmer som Omen och The Ninth Gate kan ha inspirerats av The Mephisto Waltz. Snygga, annorlunda kameraåkningar och spännande stämning. Jag gillade den!

4/5

//Wilke

Deadly Blessing (1981)

Deadly Blessing, eller "Hämnd från Andra Sidan" som den lanserades som i Sverige, är en av Wes Craven's (Nightmare on Elm Street, Scream) tidiga filmer. I rollerna syns bland annat den mycket bra skådespelaren Ernest Borgnine (Flykten från New York, The Devil's Rain), en ung Sharon Stone (Basic Instinct) och den klassiske skräckskådespelaren Michael Berryman (The Hills Have Eyes) som kanske främst är känd för sitt annorlunda utseende. 

Handling: En tjej och hennes kompisar försöker få ordning på en farm, som grannar har dem en amish-liknande religiös sekt. Snart börjar människor dö. 

På det stora hela var Deadly Blessing en välgjord och spännande film. Det som sänker betyget något är att det var lite för mycket karaktärer att hålla reda på, och att slutet, vad jag tolkade det som, skapade fler frågor än vad det besvarade, i övrigt en bra film. 

3/5

//Wilke

The Fog (1980)

The Fog är en rysare från 1980 regisserad av en av mina favoritregissörer John Carpenter (Halloween, The Thing). I rollerna syns bland annat Jamie Lee Curtis (Halloween, Prom Night), Adrienne Barbeau (Flykten från New York, Creepshow) och Tom Atkins (Night of the Creeps). 

Handling: En litet samhälle vid havet drabbas av en mystisk, dödlig dimma. Vad är det egentligen som håller på att hända?

Jag har försökt att se The Fog en gång tidigare, men förmodligen var jag inte särskilt fokuserad den gången, då jag minns att jag tyckte att den var långsam. Den här gången fångades jag av filmen och tyckte den var riktigt bra. Jag gillar verkligen filmer med ett bra mysterium i, och The Fog är exakt en sådan film. Musiken är kanon och stämningen får mig att tänka på Twin Peaks stundtals med all dimma, granskog och en mistlur som dånar i bakgrunden. 

4/5

//Wilke

Funhouse (1981)

Funhouse är en rysare från 1981 regisserad av Tobe Hooper (Motorsågsmassakern, Poltergeist). I rollerna syns bland annat Elizabeth Berridge (Hidalgo) och Cooper Huckabee (Space Cowboys). 

Handling: Fyra stycken ungdomar hamnar i klorna på några mordiska dårar på ett nöjesfält. 

Ett problem som Funhouse drabbas av är att det inte riktigt finns en röd linje genom filmen, utan ungdomarna går bara runt på ett nöjesfält och upplever den ena händelsen efter den andra, utan att händelserna egentligen har något med varandra att göra. Jag gillade scenografin och miljöerna de vistas i, men det räcker inte för att rädda filmen. Sevärd, men inte jättebra. 

2½ / 5

//Wilke

Nosferatu (1922)

Nu beger vi oss 99 år tillbaka i tiden. Nosferatu är den klassiska rysaren från 1922 regisserad av F.W. Murnau. I huvudrollen som den ondskefulle Greve Orlok ser vi den ikoniske skådespelaren Max Schreck. 

Handling: Greve Orlok är intresserad av att köpa en fastighet i Europa. Orlok är vampyr, och död följer honom. 

Ni känner igen handlingen va? Jo, det stämmer. Nosferatu bygger på Bram Stoker's Dracula. På 1920-talet så hade dock Bram Stoker fortfarande släktingar vid liv, som inte var så sugna på att släppa rättigheterna till boken, därför så bestämde sig regissören Murnau att gå runt patentet och helt enkelt bara byta namn på alla karaktärer. 

Nosferatu är långt före sin tid. Kostymen är extremt snygg och stämningen genom filmen är riktigt kuslig. Filmen behandlar ungefär den första hälften av Dracula, här är resan mer i fokus än konfrontationen med bokens huvudpersoner. Nosferatu från 1922 är en stumfilm, så man ska vara i rätt sinnesstämning när man ser den. Det är en jättebra film som jag starkt rekommenderar tillsammans med Werner Herzog's Nosferatu från 1979 och Bela Lugosi-Dracula från 1931.

5/5

//Wilke

The Terror (1963)

The Terror är en rysare från 1963 som hade en hel del med problem under produktionen. Hela 7 regissörer krävdes det innan den här filmen var klar, och då hade B-filmslegenden Roger Corman (The Wasp Woman, The Fall of the House of Usher), varit den som bidragit mest till filmen. I huvudrollerna ser vi en 26 år gammal Jack Nicholson (The Shining, Gökboet) och en åldrad Boris Karloff (Frankenstein). 

Handling: En fransk officer som tappat bort sina soldater, blir ledd av en mystisk kvinna hem till en ensam adelsman. Spökar det? Vad är det egentligen som står på?

Jack Nicholson och Boris Karloff's skådespelarinsatser är det som gör The Terror värd att se. I övrigt så märker man verkligen att produktionen kantats av problem, nödlösningar och improvisationer. En film för dig som är nyfiken på Nicholsons tidiga roller eller för dig som är ett stort fan av Karloff. Inte jättebra, men helt okej. 

2½ / 5

//Wilke

Midsommar (2019)

Midsommar är en skräckfilm från 2019 regisserad av Ari Aster (Hereditary). I rollerna syns bland annat Florence Pugh (The Falling) och en massa svenska skådespelare som till exempel Gunnel Fred (Strul, Lorry), Mats Blomberg (Upp till Kamp), Lars Väringer (När Karusellerna Sover) och Anna Åström (Dieselråttor och Sjömansmöss, Vikings).

Handling: Ett gäng amerikaner och britter får en inbjudan att fira midsommar i en liten by i Hälsingland. På plats inser de snabbt att det här inte är något vanligt midsommarfirande, utan någon slags sekt som är ute efter blod. 

Filmens starkaste egenskap är den vackra scenografin och hur snyggt filmad den är. Även de praktiska effekterna är riktigt snygga. Det som sänker betyget på filmen är att man inte bryr sig om någon av karaktärerna och att filmen avslutas rätt hastigt, utan någon särskild uppbyggnad. Midsommar var inte dålig, men den kunde ha varit bättre om filmskaparna lagt lite mer tid på karaktärerna. Jag tyckte även att filmen absolut inte var så läskig och psykande som folk sagt att den skulle vara. Inga jumpscares vilket är gött. På det stora hela så gillade jag Midsommar. 

4/5

//Wilke

Rosemary's Baby (1968)

Senaste gången jag såg Rosemary's Baby så var jag en finnig tonåring. Jag minns att jag tyckte att filmen var för långsam och att jag faktiskt inte ens såg klart den, utan stängde av filmen någonstans i mitten. Jag har länge känt att det är dags att ge Rosemary's Baby en ny chans. Idag har jag både tålamod, lite mer klokhet och bättre smak, så här följer min nya recension av Rosemary's Baby. 

Rosemary's Baby är en rysare från 1968 regisserad av Roman Polanski (The Ninth Gate, Repulsion). I rollerna syns bland annat Mia Farrow (The Purple Rose of Cairo) och Maurice Evans (Planet of the Apes). 

Handling: Rosemary flyttar in i ett gammalt hus tillsammans med sin man. Deras största dröm är att skaffa barn och bilda familj. Grannarna får plötsligt ett väldigt stort intresse för Rosemary, hennes man och deras ofödda barn. Med tiden inser Rosemary att huset de bor i har varit ett centrum för satanism och svart magi under en lång tid. Är grannarna ute efter hennes ofödda barn?

Jag är så glad att jag gav den här filmen en till chans. Rosemary's Baby är kuslig, spännande och en  paranoid stämning växer sakta fram genom filmen. Riktigt jävla bra. 

5/5

//Wilke

Jack the Ripper (1976)

Då var det dags för ännu en film av B-filmsregissören Jesus "Jess" Franco (Bloody Moon, Dracula Prisoner of Frankenstein). Jess Franco producerade filmer i en hög hastighet, ibland filmade han så många som 3 filmer samtidigt, med samma skådespelare. En del filmer är ren skit, andra är underhållande. För ovanlighetens skull så syns denna gång en känd skådespelare i huvudrollen, nämligen Klaus Kinski (Nosferatu). 

Handling: Seriemördaren Jack the Ripper härjar på Londons gator, men han har polisen hack i häl. 

Jack the Ripper är utan tvekan en av Jess Franco's bästa filmer. Filmen har en mycket högre kvalitet än vad man är vad vid att Franco's filmer brukar ha. Jack the Ripper är en bra film att börja med för den som är nyfiken på regissörens katalog. I en del av Franco's filmer så ersätts handlingen med våld och naket, de elementen finns här, men handlingen är fortfarande prioriterad. 

3/5

//Wilke

Burnt Offerings (1976)

Burnt Offerings är en rysare från 1976 regisserad av Dan Curtis (House of Dark Shadows). I rollerna syns flera kända skådespelare, där ibland Oliver Reed (Gladiator, The Devils), Burges Meredith (Rocky-filmerna) och Eileen Heckart (The Bad Seed).

Handling: En familj ska få hyra ett stort, gammalt hus billigt över sommaren. Huset är billigt för att ägarnas mamma bor i ett låst rum på övervåningen, och hon ska förses med mat och liknande, men ingen får träffa henne. Ju längre tiden går, ju mer verkar det som att huset tar kontroll över familjen. Det är något som inte stämmer. 

Skådespelarinsatserna är bra och handlingen är överlag spännande, men jag tycker det händer lite för lite i filmen. Med sin 2 timmar långa speltid så känns Burnt Offerings åtminstone 30 minuter för lång, vilket gör att delar av filmen blir lite långtråkig faktiskt. 

2½ / 5

//Wilke

The Blood on Satan's Claw (1971)

The Blood on Satans Claw, eller "Satans Skinn" som den lanserades som i Sverige, är en brittisk ockult rysare regisserad av Piers Haggard (The Fiendish Plot of Dr Fu Manchu). I rollerna syns bland annat Patrick Wymark (Repulsion, Where Eagles Dare) och Linda Hayden (Taste the Blood of Dracula). 

Handling: I 1700-talets England så hittas en konstigt skelett på en åker. Det visar sig snart att en del av den närliggande byns invånare är i full gång med att skapa en satanistisk sekt. Ska någon kunna stoppa dem innan det är för sent?

The Blood on Satans Claw, är stundvis lite rörig, det märks att filmens handling omarbetats samtidigt som filmen producerades. Den något svaga handlingen kompenseras dock av en förjävla bra stämning. Filmens soundtrack är riktigt bra, stämningsfullt och obekvämt, och bidrar faktiskt till att göra filmen lite ryslig. The Blood on Satans Claw är trots sina brister en bra film. 

3/5

//Wilke

Galaxy of Terror (1981)

Galaxy of Terror är en grötig science fiction-rysare från 1981 regisserad av den för mig okände 

Bruce D Clark. B-filmslegenden Roger Corman (Not of This Earth, Attack of the Crab Monsters) har producerat filmen och ingen mindre än James Cameron (Titanic, Aliens, Avatar) jobbade bakom kameran på Galaxy of Terror. I rollerna syns legenden Robert Englund (Nightmare on Elm Street) och även Sid Haig (House of 1000 Corpses). 

Handling: Ett gäng astronauter måste slåss mot diverse rymdmonster efter att ha landat på en mystisk planet. 

Galaxy of Terror är en B-film, men den är samtidigt underhållande. Ljudeffekterna låter som de kommer från Cartoon Network och hela "The Master"-grejen känns rätt muppig. Monstren är dock riktigt snygga, och en del av skådespelarna gör bra insatser. Är du sugen på en Alien-kopia med massor med blod och slem, så är Galaxy of Terror ett bra val.

3/5

//Wilke

Isle of the Dead (1945)

Isle of the Dead är en drama-rysare från 1945 regisserad av Mark Robson (Valley of the Dolls). I huvudrollen syns legenden Boris Karloff (Frankenstein, Black Sabbath). 

Handling: Vi får följa ett gäng människor som blir isolerade på en ö under en pandemi. Kan det även vara något övernaturligt med i bilden?

Jag brukar i vanliga fall tycka om långsammare drama-rysare, men problemet med Isle of the Dead är att det händer alldeles för lite saker genom filmen. Ett plus är Boris Karloff's skådespelarinsats, men det räcker inte med en bra skådespelare för att rädda den här filmen. Isle of the Dead går otroligt långsamt, och filmen blir inte särskillt spännande för än de sista 20 minuterna. 

2/5

//Wilke

Eden Lake (2008)

Eden Lake är en thriller-rysare från 2008 regisserad av James Watkins (The Woman in Black). I rollerna syns bland annat Kelly Reilly (Flight), Michael Fassbender (Prometheus, Alien: Covenant) och Thomas Turgoose (känd som huvudpersonen i This is England).

Handling: En man och en kvinna, som är på tältsemester, hamnar i luven på ett gäng bråkiga ungdomar från trasiga och fattiga familjer. Snart befinner de sig i en gisslansituation i skogen. 

Eden Lake är spännande, och för tankarna till filmer som "Green Room" och "Funny Games". Jag hade gett filmen tre av fem i betyg om det inte hade varit för det otroligt icke tillfredställande slutet. Missförstå mig rätt, en film behöver verkligen inte sluta lyckligt, det finns det gott om exempel på, här på bloggen, men jag gillade inte alls slutet på Eden Lake, och det sänker betyget. 

2½ / 5

//Wilke

The Dark Eyes of London (1939)

The Dark Eyes of London är en rysare från 1939. Ibland går filmen under namnet "The Human Monster" eller "Dr Orloff", kärt barn har många namn. För regi står Walter Summers, som inte verkar vara ihågkommen för så mycket andra filmer, och i huvudrollen ser vi Bela Lugosi (Dracula). 

Handling: En mördare är lös i London, och spåren leder polisen till ett underligt hem för dem blinda, en våldsam missbildad man och den mystiske Dr Orloff. 

I filmer från den här tiden så får man sällan se döda karaktärer, utan scenerna går oftast till så att när mördaren precis ska överfalla offret så klipps det till nästa scen. The Dark Eyes of London utmanar 1930-talets norm i rysare och visar faktiskt en del döingar, vilket är ovanligt för den här tiden och intressant. Ett annat plus är även att den här filmen innehåller en twist jag inte såg komma. Bela Lugosi har mycket dialog och levererar som vanligt! 

3/5

//Wilke

The Black Castle (1952)

The Black Castle är en mysig äventyrs-rysare från 1952 regisserad av Nathan Juran (Attack of the 50 Foot Woman, 20 Million Miles to Earth). I rollerna syns bland annat Richard Greene (känd som Robin Hood i den populära serien The Adventures of Robin Hood på 50-talet) och tungviktarna Boris Karloff (Frankenstein, Black Sabbath) och Lon Chaney Jr (The Wolf Man, Spider Baby). 

Handling: I 1700-talets Österrike så letar en man efter sina två försvunna vänner. Spåren leder honom till en sadistisk greve, som inte tänker låta sig stoppas. 

The Black Castle är en jättebra film, man bryr sig verkligen om de olika karaktärernas öden. Jag gillar verkligen rysare som utspelar sig på 1700- och 1800-talet. Det är någonting med stora kusliga slott som tilltalar mig. Det enda jag kan klaga på med den här filmen är att Boris Karloff och Lon Chaney Jr har lite för lite tid på skärmen, och att Chaney inte har mycket repliker. Annars en kanonfilm. 

4/5

//Wilke

The Food of the Gods (1976)

The Food of the Gods är en film från 1976 regisserad av Bert I. Gordon (The Cyclops, Empire of the Ants). Filmen är löst baserad på berättelsen med samma namn av H.G. Wells. 

Handling: Ett gäng jägare springer på gigantiska djur ute i skogen. Det visar sig snart att en tant har hittat ett mystiskt slem i skogen som hon matat sina djur med, vilket har fått dem att bli gigantiskt stora. 

Om du hittar mystiskt slem i skogen, är det första du gör att mata dina djur med det? Om du ser en bikupa stor som en bil, är din första impuls då att spränga den i luften? Frågorna kring den här filmen är många. Skådespeleriet är otroligt dåligt, dialogen är dålig och karaktärerna är för många och för ointressanta att man ens försöker hålla koll på vem som är vem. Effekterna är dock fantastiska, vem vill inte se enorma råttor anfalla en husbil, eller se en jägare slåss för sitt liv mot en enorm höna? The Food of the Gods är så dålig att den blir bra. Se den över några öl tillsammans med några kompisar. 

3/5

//Wilke

Humanoids from the Deep (1980)

Humanoids from the Deep är en monsterfilm producerad av B-filmslegenden Roger Corman (Not of This Earth, Attack of the Crab Monsters), regisserad av Barbara Peeters, som sedan fick sparken och ersattes av Jimmy T. Murakami (Heavy Metal). 

Handling: En forskare och en fiskare måste stoppa Creature of the Black Lagoon-liknande monster från att döda hundar och tjejer. 

Effekterna är otroligt snygga. Monstren ser fantastiska ut, det kan man inte ta ifrån Humanoids from the Deep. Handlingen är dock inte jätteintressant, och jag bryr mig inte så mycket om vad som kommer hända med karaktärerna, vilket sänker betyget.

2½ / 5

//Wilke

Get Out (2017)

Get Out är en halvt psykologisk rysare från 2017 regisserad av Jordan Peele (Us). I rollerna syns bland annat Daniel Kaluuya (Black Panther) och Bradley Whitford (Cabin in the Woods).

Handling: En svart kille ska följa med sin nya flickvän hem till hennes föräldrahem. Föräldrarna visar sig vara både rika och konstiga, och alla deras anställda är svarta. Det är något som är jävligt konstigt. 

Överlag så gillade jag "Get Out". Filmen får tankarna att fara till liknande filmer som "The Visit" och klassikern "Society". Det som sänker betyget en aning är uppbyggnaden, som tar lite för lång tid, och slutet, som går alldeles för enkelt och snabbt till. 

3/5

//Wilke

Maniac Cop (1988)

Maniac Cop är en rysare från 1988 regisserad av William Lustig, som även regisserat Maniac Cop 2 och 3. I rollerna syns bland annat favoriten Bruce Campbell (Evil Dead-filmerna), Tom Atkins (Night of the Creeps, The Fog) och Laurene Landon (The Stuff). 

Handling: En mordisk polis sätter skräck i New York. Tidningarna kallar han för "Maniac Cop". En annan polis (Campbell) blir oskyldigt dömd för morden. Ska den oskyldigt dömde polisen och hans kollega lyckas stoppa Maniac Cop?

Maniac Cop är en spännande film. Bruce Campbell gör en mycket seriösare skådespelarinsats än vad man är van vid att se. Musiken är bra och en del samhällskritik förekommer också. Jag gillar Maniac Cop, den var faktiskt bättre än vad jag mindes den som. 

3½ / 5

//Wilke

The Mummy's Shroud (1967)

The Mummy's Shroud är den tredje filmen i ordningen i det klassiska filmbolaget Hammer's mumieserie. För regi står denna gång John Gilling (The Plague of the Zombies) och i rollerna syns bland annat John Phillips (Quadrophenia). 

Handling: En expedition i Egypten hittar en gammal grav där en farao som dog ung ligger begraven. Hans trogne tjänare ligger mumifierad bredvid sin mästare, och när de nu kommer folk och stör hans mästares vila så ger sig mumien ut för att hämnas. 

The Mummy's Shroud upprepar mycket som redan gjorts i de två tidigare filmerna. Mumien är ful och skådespeleriet är sämre än tidigare. Det jag kommer minnas av den här filmen är de överspelade karaktärerna. En okej uppföljare, med en del tråkiga delar. 

2½ / 5

//Wilke

Hotet Från Underjorden (1990)

Hotet Från Underjorden, eller Tremors, som den heter på engelska, är en science fiction-rysare från 1990 regisserad Ron Underwood (Heart and Souls). I rollerna syns bland annat Kevin Bacon (Apollo 13, The Woodsman) och Victor Wong (Prince of Darkness). 

Handling: Mystiska varelser från underjorden anfaller ett gäng människor ute i öknen. Varelserna är snabba under jord, men inte särskilt effektiva ovan jord. Hur kan detta utnyttjas för att överleva?

Jag gillade den här filmen. Lite som om Hajen skulle ha utspelat sig på land. Jättesnygga praktiska effekter. Minnesvärda scener när människorna måste stavhoppa sig mellan olika bergsknallar. 

3½ / 5

//Wilke från underjorden

The Curse of the Mummy's Tomb (1964)

The Curse of the Mummy's Tomb är det legendariska filmbolaget Hammer's uppföljare till "The Mummy" från 1959. För regi står Michael Carreras (The Lost Continent) och i rollerna syns bland annat George Pastell (The Mummy 1959, From Russia with Love).

Handling: En amerikansk affärsman och entertainer skickar ett gäng arkeologer för att fixa fram en mumie till honom som han ska turnera runt med och visa upp. Dessvärre vaknar mumien till liv och ger sig iväg ut för att döda de som skändat hans grav.

Ett minus med The Curse of the Mummy's Tomb är bristen på scener med själva mumien, dock vägs filmen upp av bra dialog och karaktärer, vars öde man faktiskt bryr sig om. Jag gillade den, trots bristerna. 

3/5

//Wilke

Alligator (1980)

Alligator är en djurskräckfilm från 1980 regisserad av Lewis Teague (Cujo). I rollerna syns bland annat Robert Forster (Mullholland Drive, Twin Peaks: The Return), Henry Silva (När Skinkorna Tystnar) och Sydney Lassick (känd som den orolige och emotionelle patienten Cheswick i Gökboet). 

Handling: En enorm alligator sprider skräck i Chicagos kloaker. En polis slår sig ihop med en specialist på reptiler för att stoppa alligatorn. 

Alligator är en av de bättre filmerna som inspirerats av "Hajen" från 1975. Specialeffekterna är snygga och mycket händer i filmen. Filmen har även en del humor i bakgrunden, som när ett gäng poliser knackar dörr på ett hus med adressen 1312 (gatuslang för All Cops Are Bastards). Underhållande!

3/5

//Wilke

Scream 4 (2011)

Scream 4 är den (i skrivande stund) sista filmen i serien av Screamfilmer. För regi står fortfarande Wes Craven (Nightmare on Elm Street) och i rollerna återvänder Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som alla tre var med i Scream 1, 2 och 3. Nya skådespelare för Scream 4 är bland annat Lucy Hale (Truth or Dare?), Kristen Bell (Frozen) och Emma Roberts (Were the Millers). 

Handling: 10 år har gått sedan massakern som skedde i den förra filmen. Sidney är nu en framgångsrik författare, Dewey är polischef och Gale har lagt journalistiken på hyllan, men vad händer då? Morden börjar ännu en gång. Vem döljer sig bakom ghostface-masken?

Scream 4 upprätthåller samma humor som de förra filmerna. Denna gång är allting väldigt meta. Filmen i filmen är inne på sin sjunde film, och det drivs friskt med skräckgenren, klyschor och remakes. Scream 4 är bättre än Scream 3, men svagare än Scream 1 och 2. Scream 4 är även (möjligen?) seriens blodigaste film (när denna recension skrivs). 

3/5

//Wilke

Scream 3 (2000)

Dags för Scream 3! För regi står ännu en gång Wes Craven (Nightmare on Elm Street) och i rollerna syns bland annat Courteney Cox (Friends, Scream), Neve Campbell (Scream), Lance Henriksen (Aliens, Pumpkinhead) och David Arquette (Bone Tomahawk, Scream). 

Handling: Filmserien "Stab" som bygger på morden i de tidigare Screamfilmerna är inne på sin tredje filmatisering. Sidney lever isolerad på vischan, med ny identitet. Plötsligt är det dags igen, ännu en copy cat-killer tänker fortsätta mordvågen. Vem är det?

Scream 3 är sämre än ettan och tvåan, men det är fortfarande en bra film. Det är samma stämning som föregångarna, metahumor och stressiga jaktscener som gäller. Det som sänker betyget är handlingen som inte är lika stark som i de två föregångarna. 

3/5

//Wilke

Dr. Jekyll and Mr. Hyde (1931)

Dr Jekyll and Mr Hyde är en skräckklassiker från 1931 baserad på den klassiska romanen "The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde". För regi står Rouben Mamoulian (The Mark of Zorro) och i rollerna syns bland annat Edgar Norton (Son of Frankenstein).

Handling: Forskaren Dr Jekyll har en teori att man kan separera det onda och det goda i en människa. Rätt vad det är så skapar han Mr Hyde, som är den onda versionen av honom själv. Dr Jekyll är kär, god och sympatisk. Mr Hyde är hatisk, ond och sadistisk. Hur ska det gå?

Dr Jekyll and Mr Hyde från 1931 är den bästa filmatiseringen av berättelsen som jag har sett. Mr Hyde's mask är otroligt välgjord och karaktären är, trots sitt sviniga beteende, väldigt underhållande. Det är den här filmen som gjorde historien känd, och än idag kan man använda begreppet Dr Jekyll/Mr Hyde på människor som slänger sig mellan olika roller, beroende på vem det är dem interagerar med. En klassiker som varje sann skräckfantast bör ha sett. 

4/5

//Wilke

Maximum Overdrive (1986)

Då var det dags för ett kärt återseende. Maximum Overdrive är en skräckkomedi från 1986 regisserad av ingen mindre än Stephen King själv, det här är den första och enda gången som den världskända skräckförfattaren Stephen King regisserat en film. I rollerna syns bland annat Emilio Estevez (Breakfast Club) och Yeardley Smith (som gör rösten till Lisa Simpson i The Simpsons). För musiken till filmen står rocklegenderna ACDC. 

Handling: När en komet passerar jorden så gör plötsligt alla maskiner och elektronik uppror mot människorna. Vi får följa ett gäng människor som barrikaderat sig i en bensinmack. 

Jag gillar Maximum Overdrive. Det är en rolig film, om ett scenario som faktiskt är väldigt intressant. Maximum Overdrive är allt annat än tråkig. Effekterna är snygga och en del repliker är hysteriskt roliga. Filmen är kanske inte "bra", men den är förbannat underhållande. 

3/5

//Wilke