Midsommar (2019)

Midsommar är en skräckfilm från 2019 regisserad av Ari Aster (Hereditary). I rollerna syns bland annat Florence Pugh (The Falling) och en massa svenska skådespelare som till exempel Gunnel Fred (Strul, Lorry), Mats Blomberg (Upp till Kamp), Lars Väringer (När Karusellerna Sover) och Anna Åström (Dieselråttor och Sjömansmöss, Vikings).

Handling: Ett gäng amerikaner och britter får en inbjudan att fira midsommar i en liten by i Hälsingland. På plats inser de snabbt att det här inte är något vanligt midsommarfirande, utan någon slags sekt som är ute efter blod. 

Filmens starkaste egenskap är den vackra scenografin och hur snyggt filmad den är. Även de praktiska effekterna är riktigt snygga. Det som sänker betyget på filmen är att man inte bryr sig om någon av karaktärerna och att filmen avslutas rätt hastigt, utan någon särskild uppbyggnad. Midsommar var inte dålig, men den kunde ha varit bättre om filmskaparna lagt lite mer tid på karaktärerna. Jag tyckte även att filmen absolut inte var så läskig och psykande som folk sagt att den skulle vara. Inga jumpscares vilket är gött. På det stora hela så gillade jag Midsommar. 

4/5

//Wilke

Rosemary's Baby (1968)

Senaste gången jag såg Rosemary's Baby så var jag en finnig tonåring. Jag minns att jag tyckte att filmen var för långsam och att jag faktiskt inte ens såg klart den, utan stängde av filmen någonstans i mitten. Jag har länge känt att det är dags att ge Rosemary's Baby en ny chans. Idag har jag både tålamod, lite mer klokhet och bättre smak, så här följer min nya recension av Rosemary's Baby. 

Rosemary's Baby är en rysare från 1968 regisserad av Roman Polanski (The Ninth Gate, Repulsion). I rollerna syns bland annat Mia Farrow (The Purple Rose of Cairo) och Maurice Evans (Planet of the Apes). 

Handling: Rosemary flyttar in i ett gammalt hus tillsammans med sin man. Deras största dröm är att skaffa barn och bilda familj. Grannarna får plötsligt ett väldigt stort intresse för Rosemary, hennes man och deras ofödda barn. Med tiden inser Rosemary att huset de bor i har varit ett centrum för satanism och svart magi under en lång tid. Är grannarna ute efter hennes ofödda barn?

Jag är så glad att jag gav den här filmen en till chans. Rosemary's Baby är kuslig, spännande och en  paranoid stämning växer sakta fram genom filmen. Riktigt jävla bra. 

5/5

//Wilke

Jack the Ripper (1976)

Då var det dags för ännu en film av B-filmsregissören Jesus "Jess" Franco (Bloody Moon, Dracula Prisoner of Frankenstein). Jess Franco producerade filmer i en hög hastighet, ibland filmade han så många som 3 filmer samtidigt, med samma skådespelare. En del filmer är ren skit, andra är underhållande. För ovanlighetens skull så syns denna gång en känd skådespelare i huvudrollen, nämligen Klaus Kinski (Nosferatu). 

Handling: Seriemördaren Jack the Ripper härjar på Londons gator, men han har polisen hack i häl. 

Jack the Ripper är utan tvekan en av Jess Franco's bästa filmer. Filmen har en mycket högre kvalitet än vad man är vad vid att Franco's filmer brukar ha. Jack the Ripper är en bra film att börja med för den som är nyfiken på regissörens katalog. I en del av Franco's filmer så ersätts handlingen med våld och naket, de elementen finns här, men handlingen är fortfarande prioriterad. 

3/5

//Wilke

Burnt Offerings (1976)

Burnt Offerings är en rysare från 1976 regisserad av Dan Curtis (House of Dark Shadows). I rollerna syns flera kända skådespelare, där ibland Oliver Reed (Gladiator, The Devils), Burges Meredith (Rocky-filmerna) och Eileen Heckart (The Bad Seed).

Handling: En familj ska få hyra ett stort, gammalt hus billigt över sommaren. Huset är billigt för att ägarnas mamma bor i ett låst rum på övervåningen, och hon ska förses med mat och liknande, men ingen får träffa henne. Ju längre tiden går, ju mer verkar det som att huset tar kontroll över familjen. Det är något som inte stämmer. 

Skådespelarinsatserna är bra och handlingen är överlag spännande, men jag tycker det händer lite för lite i filmen. Med sin 2 timmar långa speltid så känns Burnt Offerings åtminstone 30 minuter för lång, vilket gör att delar av filmen blir lite långtråkig faktiskt. 

2½ / 5

//Wilke

The Blood on Satan's Claw (1971)

The Blood on Satans Claw, eller "Satans Skinn" som den lanserades som i Sverige, är en brittisk ockult rysare regisserad av Piers Haggard (The Fiendish Plot of Dr Fu Manchu). I rollerna syns bland annat Patrick Wymark (Repulsion, Where Eagles Dare) och Linda Hayden (Taste the Blood of Dracula). 

Handling: I 1700-talets England så hittas en konstigt skelett på en åker. Det visar sig snart att en del av den närliggande byns invånare är i full gång med att skapa en satanistisk sekt. Ska någon kunna stoppa dem innan det är för sent?

The Blood on Satans Claw, är stundvis lite rörig, det märks att filmens handling omarbetats samtidigt som filmen producerades. Den något svaga handlingen kompenseras dock av en förjävla bra stämning. Filmens soundtrack är riktigt bra, stämningsfullt och obekvämt, och bidrar faktiskt till att göra filmen lite ryslig. The Blood on Satans Claw är trots sina brister en bra film. 

3/5

//Wilke

Galaxy of Terror (1981)

Galaxy of Terror är en grötig science fiction-rysare från 1981 regisserad av den för mig okände 

Bruce D Clark. B-filmslegenden Roger Corman (Not of This Earth, Attack of the Crab Monsters) har producerat filmen och ingen mindre än James Cameron (Titanic, Aliens, Avatar) jobbade bakom kameran på Galaxy of Terror. I rollerna syns legenden Robert Englund (Nightmare on Elm Street) och även Sid Haig (House of 1000 Corpses). 

Handling: Ett gäng astronauter måste slåss mot diverse rymdmonster efter att ha landat på en mystisk planet. 

Galaxy of Terror är en B-film, men den är samtidigt underhållande. Ljudeffekterna låter som de kommer från Cartoon Network och hela "The Master"-grejen känns rätt muppig. Monstren är dock riktigt snygga, och en del av skådespelarna gör bra insatser. Är du sugen på en Alien-kopia med massor med blod och slem, så är Galaxy of Terror ett bra val.

3/5

//Wilke

Isle of the Dead (1945)

Isle of the Dead är en drama-rysare från 1945 regisserad av Mark Robson (Valley of the Dolls). I huvudrollen syns legenden Boris Karloff (Frankenstein, Black Sabbath). 

Handling: Vi får följa ett gäng människor som blir isolerade på en ö under en pandemi. Kan det även vara något övernaturligt med i bilden?

Jag brukar i vanliga fall tycka om långsammare drama-rysare, men problemet med Isle of the Dead är att det händer alldeles för lite saker genom filmen. Ett plus är Boris Karloff's skådespelarinsats, men det räcker inte med en bra skådespelare för att rädda den här filmen. Isle of the Dead går otroligt långsamt, och filmen blir inte särskillt spännande för än de sista 20 minuterna. 

2/5

//Wilke