The Babysitter: Killer Queen (2020)

The Babysitter: Killer Queen är den andra filmen i ordningen i The Babysitter-franchisen. För regi står åter igen MCG och i rollerna syns bland annat Judah Lewis (The Babysitter) och Jenna Ortega (Scream 2022, Wednesday). 

Handling: Pojken från förra filmen måste överleva igen när den sataniska sekten från förra filmen återuppstår. 

Jag gillade att den första filmen var realistisk, utan något övernaturligt. Man tänkte att den satanistiska sekten bara var ett gäng psykopater som tappat det. I den här filmen återuppstår de från de döda med hjälp av Satan, och med det försvinner realismen totalt. Ett annat minus med "Killer Queen" är att humorn tar väldigt mycket mer plats än i föregångaren, vilket gör denna film stundtals fjantig. Jag gillar inte de datoranimerade blodeffekterna heller. Dock finns fortfarande ett underhållningsvärde, och det händer saker hela tiden genom filmen, men det räcker inte hela vägen fram. 

2/5

//Wilke

The Babysitter (2017)

The Babysitter är en skräckkomedi från 2017 regisserad av MCG. I rollerna syns bland annat Judah Lewis (Summer of 84), Samara Weaving (Ash VS Evil Dead) och Bella Thorne (Amityville: The Awakening). 

Handling: En pojke måste överleva när han upptäcker att hans barnvakt är med i en mordisk satanistisk sekt. 

The Babysitter var en underhållande film, med en intressant handling. Det var även lagom balans mellan skräcken och humorn. Kort och gott, en bra film. 

3/5

//Wilke

The Giant Claw (1957)

Då var det dags för den ökända monsterfilmen "The Giant Claw" från 1957. För regi står Fred F. Sears (Earth VS The Flying Saucers) och i rollerna syns bland annat Jeff Morrow (This Island Earth) och Mara Corday (Tarantula).

Handling: Jorden anfalls av en aggressiv jättestor fågel från yttre rymden. Ett gäng militärer och forskare måste lista ur hur fågeln ska stoppas. 

The Giant Claw är verkligen så dålig att den blir bra. Filmen är full med bisarr dialog, som att fågeln flyger enligt ett mönster, att den kommer från yttre rymden och att fågeln beskrivs som ett flygande krigsskepp. Kunde de inte bara ha jämfört den med ett bombplan istället för en båt? 

Det som är perfekt med "The Giant Claw" är att filmen tar sig själv på väldigt stort allvar, vilket bara gör den ännu roligare. Det är blodigt allvar. The Giant Claw är en perfekt film att se tillsammans med några kompisar över en öl eller två. Riktigt underhållande!

4/5

//Wilke

Mom and Dad (2017)

Mom and Dad är en skräck-thriller med en hel del mörk humor, från 2017, regisserad av Brian Taylor (Crank). I rollerna syns bland annat Nicolas Cage (Wild at Heart, Color Out of Space), Selma Blair (Hell Boy och Lance Henriksen (Aliens, Pumpkinhead). 

Handling: Helt plötsligt så försöker alla föräldrar att döda sina barn. Vi får följa en syster och bror som försöker överleva till varje pris. 

Mom and Dad är lite som en zombiefilm, där de levande döda bytts ut mot mordiska föräldrar. Handlingen kan kännas lite fånig, men filmen balanserar bra mellan att inte ta sig själv på för stort allvar, samtidigt som den inte skojar bort det hela heller. Jag tyckte den var bra! Ett plus är musik från punkbandet Reagan Youth.

3,5/5

//Wilke

Lost Highway (1997)

Dags för en så kallad "revisit" på Lost Highway som jag ursprungligen recenserade 2011. Lost Highway är en drama-rysar-thriller från 1997 regisserad av favoriten David Lynch (Twin Peaks, Wild at Heart). I rollerna syns bland annat Bill Pullman (Independence Day, Spaceballs), Patricia Arquette (Ed Wood), Henry Rollins (kändast som sångare i punkbandet Black Flag), Gary Busey (Point Break, Lethal Weapon) och Jack Nance (Erasorhead, Twin Peaks). 

Handling: Ett par börjar få mystiska kassettband skickade till sig, och rätt som det är så är de (eller inte?) inblandade i ett mord. En ung bilmekaniker blir kär i en tjej som är i ett förhållande med en maffiaboss.

Lost Highway är en konstnärlig, stämningsfull film som jag förstår mer av för varje gång jag ser den. Mycket lämnas öppet för tolkning. Jag gillar den starkt. Lost Highway är min favoritfilm av de filmer Lynch regisserade efter han var klar med Twin Peaks. 

4/5

//Wilke

Mandy (2018)

Mandy från 2018 är en väldigt blodig, psykadelisk skräck-thriller regisserad av Panos Cosmatos (Beyond the Black Rainbow). I rollerna ser vi bland annat Nicolas Cage (Color Out of Space, Wild at Heart), Andrea Riseborough (The Death of Stalin) och Olwen Fouere (The Northman, Texas Chainsaw Massacre 2022).

Handling: Ett gäng mordiska hippies och deras demoner (som påminner om Cenobites i Hellraiser) dödar Nicolas Cage fru, och nu måste han hämnas. 

Mandy hade varit en bra film om det inte vore för alla störande visuella effekter. Jag förstår att någon som är pårökt säkert uppskattar filmen, men för en nykter hjärna så blir det jobbigt. Tankarna far till visuella katastrofer som "Angry Red Planet". Halva filmen är utan en massa visuella effekter, och den halvan gillade jag. Handlingen är spännande, men de visuella effekterna gör filmupplevelsen dålig.

2/5

//Wilke

Halloween Ends (2022)

Halloween Ends är den tredje och sista filmen i den nya Halloween-trilogin regisserad av David Gordon Green (Halloween, Halloween Kills). I rollerna syns Jamie Lee Curtis (Halloween, The Fog), Andi Matichak (Halloween, Halloween Kills) och nytillskottet Rohan Campbell (Hardy Boys). 

Handling: En kille anklagas för ett barns död efter att han varit barnvakt åt barnet. Killen blir utstött men lär känna Jamie Lee Curtis och hennes barnbarn varpå en romans uppstår mellan barnbarnet och killen. Seriemördaren Michael Myers bor i kloakerna och gör sig redo att döda Laurie en gång för alla. 

Mitt stora problem med Halloween Ends är att det inte känns som en Halloweenfilm. Det känns som att filmskaparna har skrivit en helt annan film, och sedan kommit på att "just ja, det är en Halloweenfilm vi gör, vi måste trycka in lite Michael Myers också!". Hela historien om barnvakten hade funkat som en separat film, men i Halloween Ends så ges denna historia för stor plats på bekostnad av Michael Myers.

Det är inget fel att försöka vara nyskapande, men en Halloween-film med 15 minuter Michael Myers är som en Harry Potter-film där karaktären Harry Potter bara skulle vara med i 15 minuter. Det funkar inte. Jag hade velat se en riktigt lång, brutal, jävla fight mellan Jamie Lee Curtis och Michael Myers, det man fick var alldeles för lite. 

Allt är dock inte katastrof. Jag gillade början och jag gillade slutet. Musiken var också bra med den klassiska themesången och även musik av bra punkband som Dead Kennedys och The Cramps. Dock räcker detta tyvärr inte. 

2/5

//Wilke

Terrifier (2016)

Terrifier är en slasher från 2016 regisserad av Damien Leone. I rollerna syns bland annat David Howard Thronton.

Handling: En ondskefull clown försöker döda en ung tjej och hennes kompisar. 

Tyvärr så var specialeffekterna det enda som var bra med den här filmen. Det känns som att filmskaparna tagit fram en lista på stereotypiska karaktärer och händelser som förekommer i skräckfilmer och sedan fyllt Terrifier med det. Värst var karaktären "galen-kvinna-med-docka" som inte fyllde någon funktion alls? En annan dålig grej var när en tjej blir knivhuggen i hälsenan, men sedan kan hon ändå springa där ifrån som om ingenting har hänt. 

Inte min kopp av te. 

1,5/5

//Wilke

Pig (2021)

Pig är en annorlunda drama/thriller från 2021 regisserad av nykomlingen Michael Sarnoski. Detta är hans första långfilm. I huvudrollen ser vi favoriten Nicolas Cage (Wild at Heart, Color out of Space). 

Handling: Nicolas Cage bor mitt i ingenstans med sin gris. En dag blir grisen stulen och Cage måste ta sig in till den hemska storstaden, där han har ett förflutet, för att hitta sin gris igen. 

Ibland recenserar jag filmer utanför skräck- och science fiction-genren. Om en film är tillräckligt udda så kan den lyftas fram här på bloggen. Pig är en spännande, fin och udda film, men slutet är verkligen inte tillfredställande. Stämningen byggs upp till vad som skulle kunna bli en storslagen final, men sedan så lämnas man där utan ett ordentligt slut, och det sänker helhetsbetyget. 

3/5

//Wilke

Close Encounters of the Third Kind (1977)

Close Encounters of the Third Kind, eller "Närkontakt av Tredje Graden" som den lanserades som i Sverige, är en science fiction från 1977 regisserad av Stephen Spielberg (Indiana Jones, Hajen, Schindlers List osv). I rollerna syns bland annat Richard Dreyfuss (Hajen). 

Handling: Konstiga saker håller på att hända. Försvunna flygplan och fartyg dyker helt plötsligt upp på ställen där de inte borde vara. En familjefar ser ett UFO och blir besatt av att få veta mer, samtidigt försvinner en kvinnas lille son. Har utomjordningarna goda eller onda avsikter?

"Close Encounters..." var Spielbergs första påkostade film, efter att han slog igenom med "Hajen". Jag har känt till filmen i många år, men jag har faktiskt inte sett den tidigare. "Close Encounters..." är en mysig, spännande science fiction som jag kommer att se fler gånger. 

3,5/5

//Wilke

Creature with the Atom Brain (1955)

Creature with the Atom Brain är en atomic age science fiction-rysare från 1955. För regi står Edward L. Cahn (Zombies of Mora Tau), producent är Sam Katzman (The Giant Claw) och i rollerna syns bland annat Richard Denning (Creature from the Black Lagoon). 

Handling: En galen tysk vetenskapsman och en gangster tillverkar zombies för att ta över staden. 

Creature with the Atom Brain är en charmig film. Jag gillar specialeffekterna och all utrustning i vetenskapsmannens laboratorium, som är väldigt tidstypiskt. Ibland blir filmen även dåligt rolig, som i scenen där de visar hur man kontrollerar en hunds hjärna. Det som sänker betyget på filmen är att de enda intressanta karaktärerna är skurkarna och att det ibland blir lite väl mycket utfyllnadsdialog i filmen. Annars var den bra!

3/5

//Wilke

Apt Pupil (1998)

Apt Pupil, eller Sommardåd som den heter i Sverige, är en mörk thriller från 1998 regisserad av Bryan Singer (X-Men). Sommardåd bygger på berättelsen med samma namn av Stephen King. I rollerna syns Ian McKellen (Gandalf i Sagan om Ringen) och Brad Renfro, som tragiskt nog dog i en överdos bara 25 år gammal. 

Handling: En pojke börjar umgås med en gammal man, och upptäcker att den gamle mannen är nazist och har varit vakt vid ett koncentrationsläger under Andra världskriget. Mannen börjar påverka pojken. Hur ska det gå?

Jag är positivt överraskad. Jag hade fått för mig att Apt Pupil skulle vara mer som en dramafilm i stil med Stand By Me, men den var mycket mörkare och psykologisk än vad jag trodde att den skulle vara. Apt Pupil är en spännande film. 

3,5/5

//Wilke

Firestarter (1984)

Firestarter, eller Eldfödd som den heter i Sverige, är en science fiction-rysare från 1984 regisserad av Mark L. Lester (Commando, Class of 1984). Eldfödd bygger på boken med samma namn av Stephen King. I rollerna syns en hel drös med kända skådespelare, där ibland Drew Barrymore (Scream), David Keith (Behind Enemy Lines), Louise Fletcher (för mig känd som den tyranniske sjuksköterskan i Gökboet) och George C. Scott (som jag minns som General Turgidson i Dr Strangelove). 

Handling: En man deltog i ett medicinskt experiment för många år sedan och fick efter det telepatiska krafter. Hans dotter har ännu starkare förmågor och får saker att börja brinna när hon tappar humöret. De är nu jagade av den FBI-liknande organisationen "The Shop" som i klassisk US-amerikansk anda vill använda flickan som ett vapen. Ska de komma undan?

Eldfödd följer boken troget, så handlingen är riktigt bra. Jag förstår att man inte kan ha med allt när man ska göra film av en bok, men jag måste ändå klaga på att det ibland känns som att handlingen flyter på för snabbt. Det som utspelar sig under veckor eller månader i boken känns som någon timme i filmen. Det är mitt enda klagomål. 

4/5

//Wilke

Robot Monster (1953)

Robot Monster är en science fiction-rysare från 1953 regisserad av Phil Tucker. Det här är en B-film med stort "B".

Handling: En rymdvarelse vid namn Ro-Man har nästan utplånat mänskligheten. Kvar finns 7 människor som på något magiskt vis lyckats överleva trots att de bor strax bredvid Ro-Mans grotta. Enligt filmens titel så ska även Ro-Man vara en robot, men han ser mer ut som en gorilla med en plåtburk på huvudet.

Det som är bra med "Robot Monster" är att man får se mycket monster. Dialogen är även så dålig att den ofta blir rolig. Det som är dåligt-dåligt med filmen är de dåliga barnskådespelarna och att filmen stulit ganska många klipp från andra filmer, som "One Million BC" och "The Lost Continent". Filmen är bara 60 minuter lång, så man tar sig snabbt igenom den, men denna gång överväger tyvärr det dåliga elementen de bra. 

2/5

//Wilke

The Angry Red Planet (1959)

The Angry Red Planet är en B-science fiction från 1959 regisserad av den för mig okände Ib Melchior. I rollerna syns bland annat Les Tremayne (War of the Worlds). 

Handling: En kvinna återvänder till jorden som överlevande från en expedition till Mars. Hon har förlorat minnet men börjar sakta minnas och återberätta det hon varit med om. 

Rolig trivia är att punkbandet The Misfits använde en bild på fladdermus-rått-spindel-krabban till deras debutalbum "Walk Among Us". 

Det stora problemet med "The Angry Red Planet" är att filmen delvis förstörs av ett störande halv-psykadeliskt filter som regissören valde att behålla i alla filmens scener som utspelar sig på Mars, trots att filtret var en produkt som uppstod av misstag när ett försök att animera misslyckades. Filtret gör att delar av bilden framstår som den är filmat i "negativ", vilket är sjukt störande.

Trots det har The Angry Red Planet sina stunder. Jag gillar de extremt föråldrade men ändå charmiga monstren. 

2,5/5

//Wilke

Dr. Cyclops (1940)

Dr Cyclops är en äventyrs-science fiction från 1940 regisserad av Ernest B. Schoedsack (The Most Dangerous Game). I rollerna syns bland annat Albert Dekker (Kiss Me Deadly), Charles Halton (To Be or Not to Be) och Frank Reicher (King Kong). 

Handling: En galen doktor har kommit på hur man kan krympa djur till små storlekar. När ett gäng andra forskare kommer och stör honom så krymper han även dom. Hur ska det gå?

Specialeffekterna är stundvis riktigt imponerande för att vara från 1940, och jag skulle rekommendera den här filmen till människor som är intresserade av gamla specialeffekter och scenografi. Det som sänker betyget på den här filmen är karaktärerna som inte är speciellt intressanta. I övrigt är det en kul film. 

3/5

//Wilke

Friday the 13th - Part 4: The Final Chapter (1984)

Då var det dags för den fjärde delen i franchisen Fredag den 13:e. Trots namnet "The Final Chapter" så är del fyra inte den sista filmen i serien, utan sex uppföljare skulle följa i "The Final Chapters" fotspår.

För regi står denna gång Joseph Zito (The Prowler) och i rollerna syns en ung Corey Feldman (Stand By Me, The Lost Boys), Lisa Freeman (Tillbaka till Framtiden) och i rollen som Jason ser vi Ted White (Flykten från New York). För specialeffekterna står legenden Tom Savini. 

Handling: Den seriemördande zombien Jason ger sig ut på jakt efter fler ungdomar runt sjön Chrystal Lake. 

Jag har en särskild relation till just den här filmen. Del fyra var den första slashern jag såg som ung, så en viss nostalgi vilar för mig över den här filmen. Är filmen bra då? Jo, det är den väl, även om inget jättespeciellt händer i filmen. Ett gäng ungdomar jagas runt en sjö av en mördare, simpelt men underhållande (och nostalgiskt för min del). Savini's effekter är som vanligt bra också. 

3/5

//Wilke

Dont Go in the House (1979)

Dont Go in the House är en Psycho-inspirerad rysare från 1979 regisserad av Joseph Ellison. I huvudrollen ser vi Dan Grimaldi (The Sopranos). 

Handling: En konstig man får ta över ett stort hus när hans mamma dör. Han sparar mamman och börjar jaga unga tjejer med eldkastare. 

Hitchcock's mästerverk "Psycho" inspirerade en hel uppsjö med filmer av varierande kvalitet. Dont Go in the House är tillsammans med William Castle's "Homicidal", en av de bättre psycho-kopiorna. Den är inte ett mästerverk som Psycho, och inte lika smart som "Homicidal", men det är en väldigt underhållande film, och därför får den ett bra betyg.

4/5

//Wilke

The Babadook (2014)

Jag konsumerar inte så mycket ny film, och när jag väl tar tag i nya filmer så är de ofta inte längre nya. The Babadook var väldigt hypad när den kom, och nu har jag tillslut sett den. 

För regi står Jennifer Kent (The Nightingale) och i rollerna syns bland annat Essie Davis (Assassins Creed).

Handling: En ensamstående mamma kämpar för att få vardagen att gå ihop. En dag hittar hennes jobbiga barn en bok i bokhyllan som inte stått där förut. Boken handlar om monstret "The Babadook" som förmodligen finns på riktigt och tänker döda dem båda. 

Jag håller med om att boken och monstret är snyggt gjorda. Monstret ser ut som något som skulle kunna komma från Tim Burtons tidiga filmer. "The Babadook" är en bra halvpsykologisk monsterfilm, men jag tycker inte att den var något mästerverk. 

3/5

//Wilke

Stagefright (1987)

Stagefright, ibland även känd som "Deliria" eller "Aquarius" beroende på land, är en italiensk slasher från 1987 regisserad av Michele Soavi (Cemetary Man). I rollerna syns bland annat Piero Vida (Deep Red). 

Handling: Ett gäng skådespelare och deras regissör barrikaderar sig inne på en teater efter att ett mord skett. Mördaren är maskerad som en uggla och finns ibland dem...

Jag gillade Stagefright. Hela grejen med att ha en mördare som bär ett huvud av en uggla känns väldigt originellt. Tankarna far till filmer som Dario Argento's "Opera" och Lamberto Bava's "Demons". Det som tar ner betyget lite är att det är rätt mycket karaktärer att hålla koll på, och jag kommer på mig själv med att inte riktigt hänga med i vem som är vem. Bortsett från detta så är Stagefright helt klart en kvalitetsslasher! 

3.5/5

//Wilke

Interview with the Vampire (1994)

Interview with the Vampire är en dramarysare från 1994 regisserad av Neil Jordan (The Crying Game). I huvudrollerna syns Brad Pitt (12 Monkeys, Fight Club) och Tom Cruise (War of the Worlds, Eyes Wide Shut). 

Handling: Vi får följa Brad Pitt, som är vampyr, genom hans cirka 300 år långa liv. 

En skum grej är att "Interview with the Vampire" har fått en så kallad Mandela-effekt. Det vill säga att folk minns det som att filmen hette "Interview with a Vampre", och även jag minns det som att det var det filmen hette, men det gör den alltså inte.

Det känns som att "Interview with the Vampire" är en lite bortglömd film. Överlag är den spännande och medryckande, men vissa delar av filmen känns rätt onödiga, som till exempel hela grejen med det där nästet med vampyrer. Efter cirka 90 minuter känner jag mig rätt nöjd, men då är det 30 minuter kvar av filmen. Bra, men lite för utdragen. 

3/5

//Wilke

The Toxic Avenger (1984)

Det är dags för en så kallad "revisit" till en riktig klassiker! The Toxic Avenger är en action-skräck-komedi från 1984 regisserad av lågbudgetfilmbolaget Troma's grundare Lloyd Kaufman (Terror Firmer, Poultrygeist) och Michael Herz (Troma's War). 

Handling: En mobbad kille kastas ut genom fönstret på ett gym och landar i en tunna med radioaktivt avfall. Han förvandlas till The Toxic Avenger, den första superhjälten från New Jersey! Toxie ger sig ut för att städa upp staden från kriminella och mördare.

The Toxic Avenger är full av våldsamma scener, action, snusk och humor. Ingen karaktär är normal, utan alla är totalt överspelade. Den bisarra humorn faller mig helt i smaken. The Toxic Avenger är och förblir den bästa filmen från filmbolaget Troma. Se den. Det finns ingen film som The Toxic Avenger! 

4/5

//Wilke

Redneck Zombies (1989)

Redneck Zombies är en skräckkomedi från 1989 regisserad av Pericles Lewnes. Redneck Zombies hade en budget på runt 10 000 dollar, så det här är alltså en film med en extremt låg budget. Filmen återfinns i lågbudgetfilmbolaget Tromas's katalog. 

Handling: Ett gäng rednecks brygger hembränt på radioaktivt avfall. De som dricker av spriten blir radioaktiva zombies. 

Stundvis är Redneck Zombies underhållande, filmen får mig att tänka på filmerna jag själv gjorde med mina kompisar i skogen som ung. Ibland så slår dock filmen över från "så-dåligt-att-det-är-kul" till "så-dåligt-att-det-är-tråkigt" och det är ett minus. Ett till minus är scenen med arkivbilder från en slakteri, vilket känns helt opassande i den här annars så humorfyllda filmen. Det är som att filmskaparen inte kunde bestämma sig om de skulle göra en skräckkomedi eller en chockerande skräckfilm. 

2/5

//Wilke

Blood and Black Lace (1964)

På 1970-talet så populariserades den italienska filmgenren "Giallo". En Giallo beskrivs bäst som en italiensk deckare som innehåller mycket våldsamma scener. "Blood and Black Lace" av Mario Bava (Black Sabbath, Black Sunday) är en av filmerna som kickade igång genren. 

Handling: En skola för modeller anfalls av en mördare. Vem är mördaren och vad är hens motiv?

Jag vet att "Blood and Black Lace" är en viktig film, den har inspirerat hela vågen av giallofilmer som följde i dens fotspår, Dario Argento's Suspiria, rent färgmässigt, och till och med filmer som Scream. Men jag måste tyvärr svära i kyrkan och säga att jag inte är så imponerad. Jag listade ut vem mördaren var redan i filmens början, och jag tycker helt ärligt att många av de filmer som "Blood and Black Lace" inspirerade är bättre än filmen själv. 

2,5/5

//Wilke

Eaten Alive (1976)

Eaten Alive är en skräckfilm från 1976 regisserad av Tobe Hooper (Motorsågsmassakern, Poltergeist, Lifeforce). I rollerna syns bland annat en ung Robert Englund (Terror på Elmstreet) och Neville Brand (Stalag 17). Tobe Hooper's Eaten Alive ska inte blandas ihop med Umberto Lenzi's film med samma namn.

Handling: Galen gubbe driver hotell och zoo (!?) ute i ett träsk. Många gäster försvinner. Krokodilen är hungrig. 

Jag gillade Eaten Alive. Det är en underhållande film med en intressant handling. Som jag förstod det så är detta den första filmen där Hooper hade tillgång till en någorlunda budget.

Filmen lämnar mig dock med två funderingar:
1. Varför var familjen som checkar in på hotellet i början så konstig?

2. Varför hade mamman i familjen peruk? 

4/5

//Wilke

Shadow of the Vampire (2000)

Shadow of the Vampire är en rysare från 2000 regisserad av E. Elias Merhige (Suspect Zero). I rollerna syns bland annat John Malkovich (Liftarens Guide till Galaxen), Willem Dafoe (The Lighthouse, Antichrist) och Udo Kier (Suspiria, Yuri i datorspelet Red Alert 2). 

Handling: Shadow of the Vampire utspelar sig under inspelningen av den klassiska vampyrfilmen "Nosferatu" 1922. Kan det dock vara så, att Max Schreck som spelar vampyren Orlok, är en vampyr på riktigt?

Udda, underhållande film som får mig att tänka på Wes Craven's New Nightmare. Väldigt meta.

3½ / 5

//Wilke

Paranoiac (1963)

Paranoiac är en skräckthriller från 1963 regisserad av Freddie Francis (Dracula Has Risen From the Grave, The Skull). I rollerna syns Janette Scott (The Day of the Triffids, The Old Dark House) och favoriten Oliver Reed (These are the Damned, The Devils). 

Handling: 10 år efter sin "död" så återvänder en man hem till sin rika familj för att få sin del av ett arv. Något är skumt med familjen, och något är skumt med den nyligen återuppstådda mannen. 

Paranoiac är en bra tidig film från det legendariska filmbolaget Hammer. Oliver Reed gör ett kanonjobb. 

3/5

//Wilke

John Dies At The End (2012)

John Dies At The End är en skräckkomedi från 2012 regisserad av Don Coscarelli (Phantasm, Bubba Ho-Tep). I rollerna syns bland annat Clancy Brown (Starship Troopers, Nyckeln Till Frihet) och Angus Scimm (Phantasm). 

Handling: När människor tar en ny drog så färdas de till en annan dimension. En del av dom som kommer tillbaka efter ruset är inte längre människor. Två killar och en hund måste stoppa denna invasion av ickemänniskor innan det är för sent. 

John Dies At The End är en riktigt konstig film, och stundvis är den svår att begripa. Humorn är dock på topp, med penisdörrhandtaget och korvtelefonen som riktiga höjdpunkter. Filmen är även full av slem och blod blandat med halvtaskiga digitala effekter, som ändå passar in i filmen. Underhållande, men ganska obegriplig.

3/5

//Wilke

Texas Chainsaw Massacre (2022)

Det är inte ofta som jag recenserar två helt nya filmer på raken, vänj er inte vid det är ni snälla. Det har kommit ännu en ny Motorsågsmassakern-film, som är den nionde i ordningen om jag räknat rätt. För regi står den för mig okände David Blue Garcia. 

Handling: En busslast med ungdomar (som är influencers?) anländer till en öde stad i texas dit även seriemördaren Leatherface flyttat. 

Texas Chainsaw Massacre (2022) försöker knyta ihop handlingen med originalet från 1974 men misslyckas totalt. Karaktären Sally som överlevde originalet är nu gammal och har väntat i 50 år på att döda leatherface, detta är enligt mig ett totalt plagiat på det som de nya Halloween-filmerna handlar om med Jamie Lee Curtis hämnd på Michael Myers. Som om inte detta var illa nog, så är det inte ens samma skådespelare som spelar karaktären. Nya "Chainsaw" försöker vara modern och relevant, men alla smartphones, influencers och repliker som "Youre Cancelled!" gör bara att filmen kommer vara ännu sämre om 5 år. Utöver detta saknar jag en kannibalfamilj, jag vill inte bara se Leatherface. Jag saknar karaktärer jag bryr mig om och jag saknar landsbygden. 

Katastrof.

1/5

//Wilke

Scream (2022)

Då var det dags för en recension på den nya Scream-filmen "Scream" som borde heta "Scream 5", eftersom den är en direkt uppföljare på de tidigare fyra Scream-filmerna. För regi står denna gång Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillet (V/H/S, Southbound). Courtney Cox, David Arquette och Neve Campbell återvänder till de roller som de haft i de föregående fyra filmerna. 

Handling: Två syskon inser att de är släkt med mördaren från den första Scream-filmen, och nu anfaller en ny mördare dom och deras kompisar. Deras enda chans att överleva är att leta rätt på de som överlevt mördaren förut, det vill säga Sidney, Dewey och Gale från originalfilmerna. 

Överlag så gillade jag faktiskt den här filmen. Nya "Scream" är full ut av metahumor. De driver till exempel med skräcknördar som mig som de förutspår kommer klaga på att filmen inte heter "Scream 5". Referenserna till andra skräckfilmer haglar, och "Scream" från 2022 är inte främmande för att driva med sig själv. Det är glimten i ögat, helt enkelt. 

Ska jag klaga på något, så är det karaktären Tara som är en av huvudkaraktärerna, som känns både överspelad och orealistiskt. Ett annat problem är att filmen ibland presenterar en karaktär, som till exempel den våldsamma expojkvännen, för att sedan inte göra något av det. Annars så är "Scream" en bra uppföljare. 

3/5

//Wilke 

The Devils Rain (1975)

Då var det dags för en så kallad "revisit" på en film som jag från början recenserade 2012 men som nu, 10 år senare får en ny recension. 

The Devils Rain är en skräckfilm från 1975 regisserad av Robert Fuest (The Abominable Dr Phibes). I rollerna syns underligt nog flera stora skådespelare. Där ibland favoriten Ernest Borgnine (Escape from New York), William Shatner (Star Trek), John Travolta (Pulp Fiction) och den verklige grundaren av den moderna satanismen Anton LaVey.

Handling: Satanister tar över en avlägsen stad i öknen. De är på jakt efter en bok, som en kristen mans familj har gömt från satanisterna i generationer. 

Borgnine gör en riktigt bra skådespelarinsats, effekterna är riktigt snygga, och stämningen genom filmen är riktigt spännande. The Devils Rain borde få mer uppmärksamhet än vad den fått. En underskattad klassiker. The Devils Rain är den ultimata sektfilmen. 

4/5

//Wilke

Frogs (1972)

Då var det dags för lite djurskräck! Frogs är en film från 1972 regisserad av George McCowan (The Shape of Things to Come). I rollerna syns bland annat Ray Milland (The Uninvited). 

Handling: En familjs födelsedagsfirande hotas av att alla reptiler i närheten går till attack. 

När man ser affischen till den här filmen så förväntar man sig inte någon jättebra film direkt, men Frogs var faktiskt överraskande underhållande. Det händer saker hela tiden, och alla scener med djur som marscherar mot födelsedagsfirandet är en fröjd för ögat. Frogs är en "så-dålig-att-den-blir-bra-film". Jag skrattade mig igenom den. Det är också fint att filmen har ett tydligt politiskt budskap om att vi ska värna om vår natur. 

3,5/5

//Wilke

Metropolis (1927)

Metropolis är en legendarisk science fiction från 1927 regisserad av Fritz Lang (M, The Testament of Dr Mabuse). 

Handling: I framtiden så lever de intellektuella ovan jord i en futuristisk stad medans arbetarklassen bor och arbetar under jorden. En kille, som är son till stadens mäktiga ledare blir kär i en kvinna som är ledare för arbetarna. Tjejen kidnappas av en galen professor, och arbetarna gör uppror. Hur ska det gå?

På det estetiska planet så går det inte att kalla Metropolis för något annat än ett mästerverk. Filmen var vid sin tid, den mest påkostade filmen i världen, och ut över fantastiska specialeffekter, som är långt före sin tid, så syns även över 30 000 statister framför kameran. Metropolis är inte bara en film, den är ett konstverk. 

Jag brukar inte politisera saker på den här bloggen, men eftersom Metropolis är en väldigt politisk film, så måste jag ändå kommentera detta. Jag gillade inte budskapet om samarbete mellan samhällsklasserna. Arbetarna var förtryckta och hade det förjävligt, och de borde ha störtat Metropolis tyranniske härskare istället för att till slut förlåta och samarbeta med honom. 

Trots mina politiska invändningar så är Metropolis en riktigt estetiskt imponerande klassiker som inspirerat allt från Star Wars och Batman till diverse monsterfilmer. En fröjd för ögat!

4/5

//Wilke

Phantasm (1979)

Phantasm är en skräckfilm från 1979 regisserad av Don Coscarelli (Bubba Ho-Tep). I rollerna syns bland annat Angus Scimm (Phantasm 1-5, Chopping Mall)

Handling: Tre kompisar måste besegra en ondskefull övernaturlig gravgrävare.

Jag har känt till Phantasm i många år, men ibland tar det tid innan man får arslet ur vagnen så att säga. Jag gillade verkligen den här filmen. Att ge ett gäng ungdomar ansvaret att besegra en stor ondska är ett koncept som jag gillar, och speciellt när den typen av historia berättas på ett originellt sätt. Phantasm är en originell historia. Bra effekter, karaktärer man bryr sig om och spännande handling!

4/5

//Wilke

Creature from the Black Lagoon (1954)

Creature from the Black Lagoon är en stilbildande monsterfilm från 1954 regisserad av Jack Arnold (It Came from Outer Space, The Incredible Shrinking Man). I rollerna syns bland annat Richard Carlson (It Came from Outer Space).

Handling: Ett gäng forskare är ute på expedition någonstans i Latinamerika där de stöter på en undervattensmonster. 

Ett fel som en del monsterfilmer gör är att de snålar med att visa monstret. Så är det inte i den här filmen. Här finns en riktigt snyggt monster, och filmskaparna vill visa upp honom! Stephen King har sagt att "Creature" var den första skräckfilmen han såg som ung och Ingmar Bergman hade som tradition att alltid titta på "Creature" varje gång han fyllde år. Det bästa med filmen är de fantastiska undervattensscenerna. Det enda jag kan klaga på är karaktärerna, som inte är speciellt intressanta, vilket sänker betyget något, annars är det helt klart en bra film. 

3/5

//Wilke

Demons 2 (1986)

Dags för den italienska skräckfilmen Demons 2 regisserad av Lamberto Bava (Demons, A Blade in the Dark). I rollerna syns bland annat Bobby Rhodes (Demons) och Asia Argento (Land of the Dead).

Handling: Denna gång är det ett tio våningar högt bostadshus som invaderas av demoner. Vi får se hur ett gäng olika människor hanterar situationen, där ibland ett gäng festande ungdomar, ett gäng tränande muskelknuttar och en gravid kvinna och hennes man. 

Demons 2 håller hög kvalitet och är faktiskt nästan lika bra som originalet. Specialeffekterna är extremt snygga och filmen är spännande. Ett annat plus är soundtracket som bland annat innehåller låtar av The Smiths och Peter Murphy från post-punklegenderna Bauhaus. 

3,5/5

//Wilke

I, Monster (1971)

I, Monster är en dramarysare från 1971 regisserad av Stephen Weeks. I rollerna syns skräcklegenderna Christopher Lee (Horror of Dracula, The Devil Rides out) och Peter Cushing (Curse of Frankenstein, Shock Waves). 

Handling: En professor vid namn Marlowe börjar testa en ny medicin på sig själv. Medicinen släpper lös en ny ond version av professorn. 

Som ni hör på handlingen så är det en "Dr Jekyll & Mr Hyde"-historia. Handlingen är faktiskt så pass lik den kända historien om Dr Jekyll och Mr Hyde att jag undrar varför den här filmen inte marknadsfördes som en remake? Det finns dock redan över 20 stycken filmatiseringar av "Dr Jekyll & Mr Hyde", och hur bra skådespelarinsatser Lee och Cushing än bidrar med, så räddar det inte den här filmen, som lider av ett dåligt manus.

2/5

//Wilke

The Beast Must Die (1974)

The Beast Must Die är en rysare från 1974 regisserad av den för mig okände Paul Annett. I rollerna syns bland annat Peter Cushing (Shock Waves, Star Wars, Curse of Frankenstein) och Calvin Lockhart (Predator 2, Wild At Heart). 

Handling: En rik man bjuder in åtta personer till hans herrgård. Han berättar för dem att en av dem är en varulv, och den måste dö. 

The Beast Must Die påminner en del om klassikern "The Most Dangerous Game", som även den finns recenserad här på bloggen. Det är samma film som inspirerat "The Hunger Games".

Den här filmen kantas dock av en del problem. Jag blir inte klok på soundtracket som består av någon slags disco-funk som maler på genom hela filmen och förstör stämningen. Filmen innehåller en del specialeffekter, men i princip inga monster över huvud taget. Jag gillade hur filmen bryter den så kallade tredje väggen för att engagera tittaren, men tyvärr faller även det då det klantiga manuset gör att jag redan listade ut vem varulven var 15 minuter in i filmen. Inte ens favoriten Peter Cushing kan rädda den här filmen. 

2/5

//Wilke

The Gorgon (1964)

Äntligen så återvänder vi till det legendariska filmbolaget Hammer. The Gorgon, eller "Förstenad av Skräck" som den lanserades som i Sverige, är en dramarysare från 1964 regisserad av favoriten Terence Fisher (The Devil Rides Out, Horror of Dracula). I rollerna ser vi tungviktarna Christopher Lee (Horror of Dracula, Sagan om Ringen) och Peter Cushing (Shock Waves, Curse of Frankenstein). 

Handling: En gorgon, alltså ett monster som förvandlar folk till sten, härjar ute på landsbygden i 1800-talets Tyskland. 

The Gorgon är en av Hammer's lite "pratigare" filmer, och den är kanske inte den första filmen man ska se från Hammer om man inte sett något annat från deras katalog tidigare. Lee och Cushing gör bra ifrån sig som vanligt, men det är faktiskt för ovanlighetens skull lite för mycket dialog och för lite monster. Trots sina brister, så är The Gorgon ändå en bra film. 

3/5

//Wilke

Aenigma (1987)

Aenigma är en skräckfilm från 1987 regisserad av den italienska skräckfilmslegenden Lucio Fulci (Zombie Flesh Eaters, The Beyond). Den här filmen är från perioden efter Fulci's storhetstid. 

Handling: Kathy är mobbad och hamnar i koma. Eva flyttar in i Kathy's studentrum. På något vänster tar Kathy kontroll över Eva och börjar använda henne för att hämnas på sina mobbare. 

Aenigma är som en grötig italiensk version av "Carrie", fast med sämre manus. Effekterna är snygga, i klassisk Fulci-anda, och den kända "dödad-av-sniglar-scenen" är inte att leka med. En film måste dock ha något mer än snygga effekter. En av de svagare Fulci-filmerna jag sett.

2/5

//Wilke

Scanners 2: The New Order (1991)

Scanners 2: The New Order är som ni redan listat ut uppföljaren till David Cronenbergs klassiker "Scanners". Den här gången är det Christian Duguay (Screamers, Art of War) som står för tegi. I rollerna syns bland annat David Hewlett (Rise of the Planet of the Apes) och Deborah Raffin (Death Wish 3). 

Handling: En ondskefull polischef använder sig av scanners (människor med psykiska krafter) för att skaffa sig politisk makt. En scanner förstår att polischefen måste stoppas, men kommer han att lyckas? 

Scanners 2 försöker skapa samma stämning som i föregångaren, och det lyckas filmen med ibland. Specialeffekterna ser bra ut. Det som drar ner betyget är att Scanners 2 lider av ett mycket svagare manus än föregångaren och att filmen känns åtminstone 20 minuter för lång med sin speltid på 1 timme och 40 minuter. Trots detta är Scanners 2 sevärd. Scanners 2 är ingen katastrof, men inte heller någon succé.

2,5/5

//Wilke 

Nightmare City (1980)

Nightmare City är en italiensk skräckfilm från 1980 regisserad av Umberto Lenzi (Cannibal Ferox). I rollerna syns bland annat Hugo Stiglitz (Cemetary of Terror).

Handling: Ett oidentifierat flygplan landar på en flygplats i en okänd europeisk stad. Ut ur planet väller mordiska strålskadade människor vars enda vilja är att döda. Vi får följa en journalists kamp för att överleva. 

Tänk dig "28 Dagar Senare" fast med varelser som ser ut som "The Toxic Avenger". Nightmare City har ett högt tempo och det händer saker hela tiden. Jag gillade särskilt panikscenerna när folk springer till höger och vänster, samtidigt som de radioaktiva varelserna förstör allt i sin väg. Mycket underhållande, överraskande bra!

4/5

//Wilke

Scarecrows (1988)

Scarecrows är en slasher från 1988 regisserad av William Wesley. I rollerna syns bland annat Michael David Sims (som haft några småroller i X-files).

Handling: Ett gäng tungt beväpnade flygplanskapare hamnar i en stuga i skogen tillsammans med några gisslan. Vad de inte vet är att stugan är omgiven av levande fågelskrämmor som vill döda dom. 

Det finns både positiva och negativa saker att säga om "Scarecrows". Vi börjar med det positiva. Det är bra specialeffekter i filmen, och fågelskrämmorna ser riktigt bra ut, filmen innehåller mycket action, och den är bara 1 timme och 15 minuter lång, vilket gör den väldigt lättittad. Det negativa är att man inte bryr sig om vad som händer med karaktärerna, den totalt överspelade karaktären "Curry" är dock underhållande, eftersom han stundvis beter sig som en tecknad figur. Man får heller inte veta något om varför fågelskrämmorna lever, och varför de dödar folk. Det görs en del hintar om att man ska få reda på fågelskrämmornas bakgrundshistoria, men sedan är det som att filmskaparen glömde bort den delen. Trots detta tyckte jag att Scarecrows var underhållande och lätt att se på. 

3/5

//Wilke

Den Gröna Milen (1999)

Den Gröna Milen, eller "The Green Mile" är en dramafilm med övernaturliga inslag baserad på boken med samma namn av skräcklegenden Stephen King. För regi står Frank Darabont (The Mist, Nyckeln Till Frihet) och i rollerna syns en hel uppsjö med bra skådespelare, där ibland Tom Hanks (Cast Away, Catch Me If You Can), Michael Clarke Duncan (Armageddon), David Morse (12 Apornas Armé), Michael Jeter (Fear and Loathing in Las Vegas) och Doug Hutchison (för mig känd som Eugene Victor Tooms i X-Files).

Handling: En enorm svart man döms till döden för ett brott han inte begått. Mannen besitter övernaturliga helande krafter. Vi får följa de dödsdömda fångarna och vakterna på avdelningen "Den Gröna Milen" och se hur deras liv och öden flätas samman. 

Den Gröna Milen är som ni vet ingen renodlad skräckfilm eller science fiction, men filmen innehåller obehagliga scener, övernaturliga fenomen och en stämning som jag tycker platsar bland recensionerna här på Skrattar och Spyr. Jag älskar verkligen den här filmen, och den håller sig väldigt trogen boken, som jag också har läst. Ett mästerverk som alla Stephen King-fans borde se.

5/5

//Wilke

Monster (2003)

Monster är en thriller från 2003 regisserad av Patty Jenkins (Wonder Woman). Filmen är baserad på historien om den verkliga seriemördaren Aileen Wuornos. I rollerna syns Charlize Theron (Mad Max: Fury Road, The Life and Death of Peter Sellers) och Christina Ricci (Sleepy Hollow, Fear and Loathing in Las Vegas). 

Handling: Vi får följa seriemördaren Aileen Wuornos från hennes första mord fram till hennes arrestering. 

Monster är en film som tar ganska tydlig ställning för Aileen Wuornos, och hon blir nästan lite ut av en feministikon i den här filmen. Filmskaparna har utgått från Aileen Wuornos egna ord, och enligt kritiker var Wuornos en stor narcissist och mytoman. Wuornos själv ska även ha sagt att allt hon berättat under rättegången var lögn. Jag väljer dock att se "Monster" som en film berättad ut ifrån Wuornos eget perspektiv, sedan får man ta skönmålningen med en nypa salt, tror jag. 

3/5

//Wilke